Här säljer kyrkan kolkrediter i stället för att avverka

Intresset för handel med kolkrediter växer i Sverige och nya aktörer kliver in på marknaden. I en artikelserie i fyra delar tittar Extrakt närmare på initiativen som vill öka kolinlagringen i svenska skogar. Vi börjar bland tallarna strax utanför Nora i Västmanland.

Solen skiner ner mellan trädkronorna och lyser upp vägen som leder in i en av Svenska kyrkans produktionsskogar. Ståtliga tallar sträcker sig i rader. Längs marken böljar ljusgrönt blåbärsris. Det är vår i luften och solen värmer. Någonstans högt upp brister en talgoxe ut i solokonsert.

Lugnet bland träden står i stark kontrast till de senaste årens livliga skogsdebatt. Inte minst inom Svenska kyrkan har tonläget stundvis varit hårt i diskussionerna om hur skogen ska brukas.

– Kanske borde man hålla samtalen här ute i skogen, det skulle nog bli bättre ton, säger stiftsjägmästare Martin Bäck.

Han har jobbat inom Västerås stift i snart tre år, och beskriver en omvälvande tid.

När han började hade stiftet just antagit en ny strategi för skogsbruket som innebar minskad avverkning. Målet var att öka timmerandelen genom att förlänga omloppstiderna och därmed bidra till klimatmålen och gynna biologisk mångfald.

– Min första uppgift var att göra en budget utifrån de nya avverkningsmålen, säger Martin Bäck.

Från att tidigare ha föryngringsavverkat 100 000 kubikmeter virke per år är stiftet nu nere på 10 000, och det syns i kassan.

– Virkespriserna har gått upp, det har som tur minskat en del av tappet, men vi har ändå fått sänka vår utdelning till församlingarna med 90 procent.

Han tillägger att de sjunkande intäkterna också har lett till minskad personalstyrka i stiftets skogsförvaltning. Tidigare var de elva personer. Nu är de bara sju.

– Tappar man intäkter har man inte råd med en lika stor organisation.

Nya intäkter från kolkrediter

När Västerås stift tog beslutet att minska avverkningarna tog de samtidigt beslut om att öka de alternativa intäkterna. För att väga upp inkomsttappet från den minskade virkesförsäljningen har de fortsatt att arrendera ut mark till vindkraftverk och även ökat arealen som projekteras för solcellsparker, men det räcker inte för att väga upp de minskade intäkterna från virket. Det är här kolkrediterna kommer in i bilden.

Stiftet har klimatcertifierat sig via företaget Carbon Capture Company. Om de följer deras protokoll, Carbon Forestry Standard – Sweden, ska mängden träd i skogen öka. Enligt beräkningarna från Carbon Capture Company kommer stiftet då att binda 200 000 ton mer koldioxid, som sedan kan säljas i form av kolkrediter.

– Om vi som samhälle vill öka kolinlagringen i skogen tror jag att nyckeln är att hitta andra inkomstkällor för skogsägare än virkesförsäljning, och jag hoppas att vi närmar oss en sådan lösning, säger Martin Bäck.

Än har stiftet inte sålt några kolkrediter men Martin Bäck planerar för en försäljning i år. Hur mycket kolkrediterna är värda på marknaden vet han inte än.

Hans kollega, stiftskogvaktaren Daniel Ersson, tar täten in bland träden. I mobilen har han ett program med information om området vi befinner oss i. Programmet talar till exempel om att tallarna runt oss är 61 år gamla.

– När de når en ålder där det är lagligt att avverka dem så kommer vi, i linje med certifieringen, låta dem stå i tio år till, säger han.

Certifieringen hos Carbon Capture Company handlar, kort förklarat, om att skjuta upp avverkningen så att träden får växa längre, och ta upp koldioxid under längre tid. Huruvida handel med kolkrediter är rätt väg framåt i klimatarbetet är omtvistat. Företaget som ska sälja Västerås stifts kolkrediter heter Nordiskt naturkapital och har samma ägare som Carbon Capture Company. De ingår i en växande skara bolag som har börjat sälja kolkrediter kopplat till svenska skogar.

Martin Bäck berättar att han har uppvaktats av en lång rad entreprenörer.

– Jag har blivit uppringd av många företag, både svenska och utländska, som vill sälja sina modeller. Ofta är det svårt att förstå vad de gör, men det upplägget vi har nu känner vi oss trygga med, säger han.

Kritiseras för greenwashing

Företagen som säljer kolkrediter i svenska skogar ser sig som viktiga aktörer i klimatarbetet, och beskriver det som att de får kolinlagring i skogen att hända. Samtidigt kritiseras handel med kolkrediter ibland som ett sätt för företag att framstå som grönare än vad de är, alltså greenwashing.

Företag som ingår i EU:s system för utsläppshandel, ETS, kan inte räkna ner sina koldioxidutsläpp baserat på att man har köpt kolkrediter. Det går alltså inte, formellt sett, att köpa sig fri från sina utsläpp, men på kolkreditsföretagens hemsidor kan det i vissa fall låta just så. Där beskrivs investeringar i kolkrediter som ett ”sätt att minska och kompensera för sina utsläpp” och kolkrediter presenteras som ”en produkt som hanterar företagets klimatavtryck”.

Mattias Lundblad, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, är en av Sveriges ledande experter på beräkning av utsläpp och upptag av växthusgaser. Han förklarar att reglerna inom EU visserligen inte hindrar företag från att i marknadsföring eller årsredovisningar uppge att de investerat i kolinlagring, som en del av miljöarbetet.

– Men det betyder egentligen ingenting för deras rapportering inom ETS. Utsläppen från företagens verksamhet har ju egentligen inte minskat.

Extrakt har gjort en enkät med fem företag som säljer kolkrediter i svensk skog, och ställt frågor om deras metoder, och hur de ser på marknaden. De är ganska förtegna om vilka företag de har sålt kolkrediter till, och menar att det är upp till köparna att avgöra ifall de vill berätta eller inte. Genomgående beskriver företagen att köparna av kolkrediterna har en genuin vilja att motverka klimatförändringarna, och inte söker sätt att köpa sig fria från sina egna utsläpp eller framstå som grönare än de egentligen är. 

”De ska jobba med sina egna utsläpp”

I skogen utanför Nora har talgoxen tystnat och en hackspett tagit vid. Risken att kolkrediterna ska användas för greenwashing har diskuterats inom Västerås stift, berättar Martin Bäck.

– Det är viktigt för oss att vi får välja vem som ska köpa våra kolkrediter. Ett krav som vi har är att de ska jobba med sina egna utsläpp. De ska inte försöka köpa sig fria utan vi hoppas så klart att de har en genuin vilja att bidra i klimatarbetet, säger han.

Vi har rört oss vidare i skogen till ett område som Svenska kyrkan har satt av och låter växa fritt. Här finns mycket tall men också andra trädslag som björk, alm, asp och gran. Det är stökigare än i produktionsskogen, med mer vegetation och träd i olika åldrar. Många är gamla, uppåt 150 år.

– Vissa är säkert 200 år, säger Daniel Ersson och pekar på en riktigt hög och kraftig tall som badar i solsken.

Varför kan ni och andra skogsägare inte bara öka kolinlagringen, utan att sälja kolkrediter. Varför måste ni tjäna pengar på det egentligen?

– Om skogsägare ger något till samhället, som samhället vill ha och behöver – i det här fallet kolinlagring som bidrar till klimatarbetet och till att Sverige lever upp till sitt internationella åtagande – då tycker jag att det är rimligt att man får ersättning för de inkomster som går förlorade, säger Martin Bäck.

Företagen som säljer kolkrediter lovar kolinlagring i flera decennier, men mycket kan hända i skogen på 40-50 år. Nästa vecka gör vi utblick till Kalifornien, där kolkrediterna står i brand.