Bönderna som går emot strömmen

Svenska gårdar läggs ner i rask takt, och de som är kvar blir allt större. Men samtidigt som en stor strukturomvandling pågår inom svenskt jordbruk, ser forskarna en annan trend: många bönder har vanliga lönearbeten och sköter gården vid sidan av.

Familjejordbruken är på väg att försvinna. Många mindre gårdar, särskilt i glesbygderna, läggs ner. De som arbetar fullt i lantbruket behöver allt större enheter för att gå runt. Istället för att hela familjen arbetar tillsammans och försörjer sig på gården, blir det vanligare med anställd personal, ofta från Östeuropa.

Deltidsbrukare i stadsnära landsbygd

Men många av dem som har en släktgård att ta över agerar annorlunda, särskilt om gården ligger i stadsnära landsbygd där det finns en arbetsmarknad: de behåller gården och fortsätter att bruka den, men sysslar med något annat för sin försörjning. Idag är majoriteten av alla som har en lantbruksfastighet ”deltids-brukare”.
– Många lägger ner ungefär 4-5 heltidsveckor per år, om allt flyter på, säger Camilla Eriksson, forskare i landsbygdsutveckling vid SLU i Uppsala. Hon har nyligen gjort djupintervjuer med lantbrukare i Uppsala-trakten för att ta reda på hur framtidens jordbruk kommer att se ut.

– Bland spannmålsbönderna, som är den största jordbrukssektorn här i Uppsala, ser vi inte längre att gårdarna blir större och större. Många väljer att inte jobba heltid på gården, men vill ändå behålla och bruka den. Då är det en förutsättning att gården inte blir alltför stor. Jag har träffat flera som har mellan 30 och 100 hektar och som fortsätter med lite äldre maskiner och inte lägger in så mycket kapital. Då funkar det. De tar kanske ledigt någon vecka på hösten och våren. I övrigt klarar de av jordbruket på kvällar och helger, vid sidan av ett heltidsjobb, säger hon.

Konventionella odlare utan djur

De som gör så har i regel inte djur, eftersom det kräver mer arbete och närvaro på gården. Det är också enklare att klara ett jordbruk ”vid sidan om” om man sköter odlingarna konventionellt, eftersom man då kan spruta med kemikalier när det behövs, förklarar Camilla Eriksson.
– Som ekologisk odlare behöver man vara mer alert och sätta in åtgärder direkt när det händer något, säger Camilla Eriksson.

Många lantbrukare säger att de måste konkurrera på världsmarknaden och bli större, om de inte ska lägga ner, men agerar ändå annorlunda för egen del, konstaterar Camilla Eriksson.
– De vill ha kvar gården och ser ett stort värde i att fortsätta driva den i stället för att stycka av eller arrendera ut marken. De instämmer i de nya villkoren för svenskt jordbruk på ett övergripande plan, men ”hoppar inte själva på tåget”, säger hon.

Mångsyssleri – och specialisering

Men hon tillägger att det är svårt att tala om ”lantbruket” som en enda bransch.
– Det ser så olika ut hos olika lantbrukare och är så olika villkor för till exempel spannmålsjordbruk och grisgårdar. ”Framtidens jordbruk” kommer att se väldigt olika ut, säger hon.

– Eftersom många bönder är mångsysslare, och vid sidan av jordbruket till exempel är snickare, kör maskinerna på entreprenad med snöröjning, jobbar i skogsbruket vintertid eller har en anställning i den offentliga sektorn, går det inte längre att isolera själva ”lantbruket” inom lantbruket, säger hon. Vill man förstå hur individerna resonerar måste man se till helheten.

Nya krav på kunskap

En sak som är tydlig är att kunskapskraven på framtidens bönder är komplexa.
– Det är helt nya saker man måste ha koll på, utöver att kunna navigera i byråkratin med EU-stöd och regelverk kring allt från avlopp till el. Till exempel behöver man veta hur börsen fungerar. Man måste kanske själv sälja sin spannmål där och ha koll på olika finansprodukter. Om man vill öka sin lönsamhet kan det vara mycket enklare att sälja vid rätt tillfälle, än att pressa ytterligare lite till på utgifterna. Är det kanske lönsamt att investera i en stor, dyr torkanläggning för att själv kunna bevara spannmålen tills det är rätt tid att sälja?

– Om man blir lönsam eller inte avgörs inte av hur mycket mark man har, eller ens om vilken mark man har. Det handlar istället om kunskap och management. Man måste hänga med, vara snabb i huvudet, ta till sig allt nytt som kommer och göra det mesta av sina förutsättningar.

Stadsbornas värderingar styr

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) brukar tala om två olika typer av jordbruk: de ”röda”, som massproducerar jordbruksprodukter och konkurrerar på världsmarknaden, och de ”blå”, som ägnar sig åt nischproduktion, där det gäller att ha en berättelse kring produkten, satsa på kvalitet och ett hantverk som gör att man kan ut ett betydligt högre pris.
– De här två kategorierna har helt olika kunder och helt olika utmaningar, säger Camilla Eriksson. De ”blå” lantbrukarna, som kanske säljer kött eller mejeriprodukter direkt på gården, blir väldigt styrda av värderingarna från stadsborna som vill att det ska vara gulligt och fint på landet. Att bemöta kunder, stå på marknader och vara trevlig mot folk, sköta marknadsföring och försäljning är något helt annat än att köra traktor och mjölka kor. Det är ett annat slags jobb och inte självklart något man är intresserad av som bonde.

– Alla vet att jordbruket är en tuff bransch med stora utmaningar. De som ska eller har tagit över har ofta stora visioner. De är drivna. Är man inte det, tar man inte över ett lantbruk idag, säger Camilla Eriksson.

Läs även artikeln om strukturomvandlingen i svenskt jordbruk.

De flesta i dag aktiva lantbruk har ökat i storlek och individuella fält som brukas blir allt större. Men Camilla Eriksson, forskare i landsbygdsutveckling vid SLU i Uppsala, har också mött många lantbrukare som går på tvärs genom att behålla en liten familjegård och driva den som bisyssla.
Foto: Mimmi Lille Skarelius