Kräftpremiären står för dörren, men för att den endemiska svenska flodkräftan ska finnas kvar i framtiden behöver arten odlas. Receptet för att lyckas med odling av flodkräftan beskrivs ingående i en bok från SLU, som publicerades i våras.

De senaste hundra åren har bestånden av flodkräftor i svenska vatten minskat drastiskt, i dag finns bara två procent av flodkräftbestånden kvar.

– Det största hotet mot flodkräftan är kräftpesten, som vi först fick in i Sverige 1907 från sjuka flodkräftor från Finland. Senare kom en mer aggressiv pestvariant när vi började importera signalkräftor på 1960- och 70-talen, berättar Patrik Bohman, miljöanalytiker på SLU:s institution för akvatiska resurser.

Signalkräftan importerades från Nordamerika för att säkra tillgången på kräftor, men importen slog ut ytterligare en del av de svenska bestånden av flodkräfta.

–  Det man inte riktigt visste var att signalkräftan, som har levt med pesten, spred sjukdomen vidare. Nu vet vi att denna våg av kräftpest slog både tufft och mer aggressivt mot flodkräftan.

I dag är det förbjudet att sätta ut signalkräftor, som klassas som en invasiv art, i Sverige och inom hela Europa. Det är också förbjudet att förvara levande signalkräftor eller sprida signalkräftor till andra vatten än där de fångats. Tyvärr efterföljs inte alltid dessa regler.

– Privatpersoner sätter illegalt ut signalkräftor vilket gör att kräftpesten fortsätter att spridas.

Stort intresse för flodkräftan

För att flodkräftorna ska finnas kvar i framtiden är odlingen av dessa kräftor därför central. I den nya boken Flodkräfta och flodkräftodling i Sverige: en handbok baserad på erfarenheter beskriver Patrik Bohman och hans kollegor hur denna odling går till.

– Vi tyckte att det saknades en detaljerad beskrivning om flodkräftans ekologi och en praktisk handledning om hur man lyckas med odling av flodkräftan; vad man ska tänka på och vilka gränsvärden som gäller vid odling. Vi har märkt att det fortfarande finns ett stort intresse för flodkräftan och att det finns många intresserade odlare av arten. Det handlar exempelvis om privatpersoner som är intresserade av odling i mindre naturvatten, fiskeområdesföreningar som vill att deras bestånd av flodkräftor ska förbättras och även myndigheter eller organisationer som vill genomföra förbättringsåtgärder för arten.

Med två procent av tidigare bestånd kvar och en invasiv art som fortfarande brer ut sig är det lätt att få en dyster bild av flodkräftans framtid.

– Jag tror att den har chans att överleva, men i begränsad omfattning. För att den ska överleva måste vi behålla vårt intresse för arten, vilket också är ett syfte med boken. En viktig del som boken fokuserar på är också den biologiska mångfald som arten kan bidra till i våra sjöar och vattendrag.

Minska spridningen av signalkräfta

Eftersom signalkräftan klassas som en invasiv art måste vi enligt EU:s regelverk arbeta aktivt för att få bort den. Här har Sverige dock en särställning jämfört med övriga EU.

– Eftersom vi började med utsättning av signalkräftor så pass tidigt skulle det bli alldeles för dyrt för oss att radera ut signalkräftor i hela Sverige. I stället koncentrerar vi oss på att minska spridningen av arten till andra vatten. Regleringen säger att vi inte får förbättra för arten.

Trots att flodkräftan är hotad så vill han inte se ett fiskeförbud.

– När man fiskar flodkräfta så behåller man intresset för arten, då ökar också intresset för odling av arten. Skulle vi sluta äta flodkräfta så skulle intresset för arten successivt dö ut, så vi ska definitivt fiska och äta flodkräftor. Men priserna på tolvhundra kronor kilot för flodkräftor jämfört med 200 för signalkräftor gör nog att de flesta ändå väljer signalkräftorna, säger Patrik Bohman.