Fem steg för mer lyckad vetenskapskommunikation

Ska vetenskapen kunna leda samhället genom förändringar och skapa underlag för beslutsfattande och statlig politik måste forskningskommunikationen förbättras och utvecklas. Men lösningen är inte att skrika högre.
I en tid då vi utsätts för så mycket babbel och brus är det särskilt viktigt att man lyssnar och använder sin urskillningsförmåga. Lyckad forskningskommunikation handlar inte bara om att göra sig hörd. Den kräver en autentisk och trovärdig röst och en inbjudan till lyssnarna att delta i samtalet. Det skriver Robert Watt, kommunikationschef på Stockholm Environment Institute.

Från klimatförändring till vaccinationsfrågan vidgas klyftan mellan den vetenskapliga forskningen och den offentliga debatten. Hur ska vi hantera detta?
Vetenskapskommunikation bygger på trovärdighet, relationsskapande och dialog. Men förverkligar den dessa strävanden? Och vilka praktiska åtgärder kan leda till förbättringar?

Intervjun med Åsa Romson i Extrakt, där hon knyter samman forskningskommunikation med den praktiska tillämpningen av vetenskapliga rön, har inspirerat till dessa fem förslag till hur vetenskapskommunikation kan utvecklas och förbättras.

1. Skapa rätt incitament

• Universitet och forskningsinstitut bör investera i och mäta resultaten av vetenskaplig kommunikation (i motsats till varumärkesbyggande och marknadsföring). Vid en aktuell konferens i USA kunde medverkande forskningsorganisationer inte ens ge ungefärliga siffror på sina investeringar i forskningskommunikation.

• Forskningsfinansiärer ska kräva en kommunikations- och engagemangsstrategi för varje ansökan. Den bör granskas mycket noga och utgöra en del av finansieringsbeslutet. Ordet ”spridning” får inte förekomma – det för tanken till lättjefull envägsöverföring av forskning!

• Forskare som kommunicerar utanför den akademiska världens vetenskapliga publikationer ska premieras och det ska kunna gynna deras karriärutveckling. En nyligen genomfört studie bland forskare indikerar att ett hinder för vetenskaplig kommunikation är att den inom akademin är undervärderad och rentav betraktas som skadlig för trovärdigheten.

• Professionella vetenskapskommunikatörer behöver mäta framgången i engagemang, deltagande och återkoppling från målgrupperna. Det är inte lätt. Man måste tänka om när det gäller kommunikationsmetoder och kanaler, följa genomslaget i en bredare samling källor (från bloggar till policydokument) samt undersöka effekten i målgrupperna. Hur effektiv vetenskapskommunikation är kan inte enbart mätas i mediegenomslag. Men tyvärr visar en färsk studie att detta sätt att tänka är vanligt – 40 procent av alla pressmeddelanden från Storbritanniens främsta universitet överdrev resultaten som presenterades i källmaterialet.

2. Förstå sammanhang och målgrupp

Vetenskapskommunikation måste vara relevant – anpassad till målgruppen och tillgänglig vid rätt tidpunkt. Vi kommunikatörer och forskare måste veta vilka vi ska försöka nå och sätta oss in i deras situation. Vad driver dem? Hur möter jag dem där de befinner sig? Vilka typer av information och i vilka former passar dem bättre eller sämre?
Men det räcker inte. Vi måste också känna till maktrelationer, värderingar och intressen om våra kommunikationsstrategier ska knyta samman målgrupperna, vara till nytta för dem och stötta nya synpunkter, till exempel från personer som brukar hamna i marginalen.

Vi måste också se närmare på beslutsfattarnas roll. Alltför ofta är deras enda intresse att en utredning levereras, och de har ont om resurser till hands för att tillämpa dess resultat i praktiken. Borde statsapparaten ha större kapacitet att analysera och utnyttja forskningen? Alla regeringsdepartement i Storbritannien har till exempel en engagerad ”vetenskaplig chefsrådgivare”.

3. Dialog, samarbete och interaktion

Från stordata (big data) till mikrobloggar, idag står nästan hela världen mitt i en kommunikationsrevolution. Fler uppgifter än någonsin samlas in och behandlas, fler är tillgängliga, de ackumuleras allt snabbare och allt fler får del av dem. Nya samarbetsformer uppstår, men informationsöverflöd är en risk.
Och samtidigt som nya kommunikationsformat skapas försvinner etablerade mediemodeller. Idag kan människor enkelt sammanställa och offentliggöra sina egna versioner av nyheterna. I en sådan kontext är vägen från forskning till beslutfattare och allmänhet sällan rak eller direkt (om det nu någonsin har varit så).

Lösningen är inte att skrika högre. I en tid då vi utsätts för så mycket babbel och brus är det särskilt viktigt att man lyssnar och använder sin urskillningsförmåga. Lyckad forskningskommunikation handlar inte bara om att göra sig hörd. Den kräver en autentisk och trovärdig röst och en inbjudan till lyssnarna att delta i samtalet. Kommunikatörer och forskare kan börja med att gemensamt utforma projekt så att aktiviteter med stor räckvidd arbetas in i projekten, från idé till genomförande. Möten och dialog med allmänhet, beslutsfattare och näringsliv bör bli en vardagsföreteelse.
Denna interaktiva kommunikation bör ske i nya miljöer och med skilda målgrupper, till exempel genom att man blandar vetenskap och de nya formerna för dramatisk framställning, så som Stockholm Environment Institute gör i samarbete med Dramaten.

4. Analysera vad som verkligen fungerar

Vetenskapskommunikationen måste samla in data, analysera och dra lärdom av vad som faktiskt fungerar. Detta gäller vad vi säger och hur vi säger det. Det finns mycket att hämta från ”vetenskapen om vetenskapskommunikation”, inte minst på vad sätt och i vilken mån värderingar påverkar hur vetenskapliga budskap uppfattas och accepteras. Vetenskapskommunikation bör systematiskt samla in och analysera data från digitala plattformar och medieövervakning för att dra lärdom av framgångar och misslyckanden.

Det finns gott om utrymme för innovation som vilar på evidensbaserad kunskap. För att man ska kunna ta till sig forskning måste kunskaperna flyta fritt så att de når dem som har möjlighet att tillämpa nyvunna insikter på åtgärder och praxis. Öppna data och öppen tillgång är grundläggande.
Men de måste kombineras med innovativa mekanismer för att kunskaperna ska mobiliseras. Det är inte bara fråga om att konstruera webbsidor som spyr ut projektresultat. Visualiseringar av data, film och andra multimedier gör forskningen lättsmält. Och sociala medier, från Facebook till Twitter, från Buzzfeed till bloggar, ingår bland verktygen som hjälper oss att bygga en bro mellan vetenskap och politiska åtgärder.

5. Skapa ett nätverk för vetenskapskommunikatörer

Strategier, kanaler och instrument för att kommunicera vetenskap och forskning förändras hela tiden. Över hela världen kommer forskningsorganisationernas kommunikationsavdelningar på nya idéer och metoder. Idéer som bidrar till att befintliga och nya målgrupper hittar forskningen och agerar efter den.

För att påskynda vetenskapskommunikationens utveckling måste vi ha kommunikatörer som delar med sig av sina praktiska erfarenheter, diskuterar spännande innovationer och lär av andra på området.
Sverige behöver initiera ett nätverk för vetenskapskommunikation; ett nätverk som stödjer en gemensam praxis och som är öppet för alla forskningskommunikatörer och knyter samman dem online (till exempel med bloggar) och personligen (till exempel i workshops). Kanske kan Åsa Romson vara med och ta initiativet till ett första event?

Den moderna kommunikations tre bärande faktorer – volym, tillgänglighet och snabbhet – innebär att det är ännu viktigare att investera i vetenskapskommunikationens grundvalar: att lära känna målgrupperna och skapa relationer; bygga övertygande berättelser; samt skräddarsy kommunikationsprodukterna och leverera dem i rätt tid.
Nu är det dags för forskningskommunikationen att sätta fart och gripa de chanser som informationsrevolutionen medför. Det är nödvändigt om vetenskapen ska kunna leda samhällena genom alla förändringar och skapa underlag för beslutsfattande och statlig politik.

(Översättning: Margareta Eklöf)