EU gör ohållbara anspråk på jordens metaller

Europa och Sverige gör ohållbara anspråk på jordens kritiska metaller visar en studie från IVL Svenska Miljöinstitutet och Uppsala universitet. Enligt forskarnas beräkningar kommer EU år 2030 lägga beslag på hela 80 procent av världens litium.

Metaller som kobolt och litium är avgörande i den gröna omställningen eftersom de behövs i exempelvis batterier eller vid tillverkningen av vindkraftverk. Efterfrågan på metallerna spås öka i takt med att de fossila bränslena fasas ut, och många länder försöker nu på olika sätt säkra sin tillgång. 

– Vi såg ju helt nyligen hur Donald Trump vill sluta ett avtal med Ukraina om deras metaller, säger Mikael Malmaeus, forskare i naturresurser och miljöeffekter vid IVL.

Han är en av forskarna bakom en ny studie som visar att EU vill ha en stor del av världens kritiska metaller. Vi som bor i EU utgör mindre än sex procent av jordens befolkning men för att kunna genomföra den gröna omställningen, enligt de scenarier som EU-kommissionen har tagit fram, behöver vi omkring 25–35 procent av världens nuvarande reserver av zink, kobolt och litium. Allra mest eftertraktat är litium. År 2030 kommer EU enligt forskarnas beräkningar att göra anspråk på mer än 80 procent av den litium som produceras i världen.

– Det påverkar andra länders förutsättningar att klara omställningen, och klimatfrågan är ju global. Om vi klarar omställningen här i Europa med priset att andra länder inte klarar att ställa om, vad är då meningen?

Lösningen: Nya gruvor?

Forskarna har inte bara tagit fram siffror för EU utan har även tittat på hur mycket av världens kritiska metaller som enskilda länder behöver för att klara den omställning man planerar. När det gäller Sverige ser de att våra anspråk ligger i linje med EU som helhet.

Till exempel beräknas Sverige göra anspråk på närmare en procent av det litium som produceras i världen, trots att Sverige endast utgör 0,13 procent av världens befolkning.

Mikael Malmaeus ser att det finns olika sätt att hantera att länder vill ha mer metaller än vad som finns att få. Man kan effektivisera återvinningen, utveckla ny teknik där metallerna används mer effektivt eller skala upp gruvbrytningen, men att öppna nya gruvor tar lång tid och det är oklart hur mycket det finns att bryta.

Här i Sverige har vi under senare år hittat nya fyndigheter av kritiska metaller. Det talas om att det kan säkra den svenska gröna omställningen och minska EU:s beroende av Kina. Samtidigt innebär gruvdrift en påfrestning på den lokala miljön.

– Det är svåra avvägningar som behöver göras om vi ska öka tillgången till metallerna, säger Mikael Malmaeus.

Inte förlita oss på grön teknikutveckling

Han tror att både EU och Sverige kommer behöva tänka om kring hur vi bygger vårt nya, fossilfria samhälle och söka lösningar som innebär att vi förbrukar mindre av jordens resurser.

– Vår studie visar att vi nog inte kan förlita oss helt på den gröna teknikutvecklingen. Det är inte globalt hållbart, sett till tillgången av de här metallerna.

Han efterlyser mer diskussion internationellt om hur metallerna ska fördelas. Samtidigt ser han att naturresurser i regel inte brukar delas över världen utifrån ett rättviseperspektiv.

– Länderna som har fyndigheterna äger de juridiska rättigheterna. Sedan har vi en global marknad där den som betalar och lyckas sluta handelsavtal anses ha rätt till resurserna, konstaterar han.

Samtidigt ser han att frågan om hur metallerna används är angelägen för hela världen eftersom det påverkar vår förmåga att tillsammans bromsa klimatförändringarna. En väg framåt, menar han, kan vara att sluta avtal kring metallerna inom ramen för de internationella klimatförhandlingarna.

– Vi har ju konstaterat globalt att alla länder måste minska sina utsläpp av växthusgaser. På samma sätt skulle man kunna enas om att alla länder behöver hushålla med metallerna, fast det är ganska långt bort från den nuvarande politiska diskussionen.

Risk för konflikter

Mikael Malmaeus är rädd att vi kommer få se tilltagande spänning kring de kritiska metallerna.

– Det handlar ju om en kamp om resurser, och det är ofta grund till militära konflikter, säger han.

Han tillägger att metallerna dessutom är av direkt militärt intresse i och med att de inte bara används i grön teknik utan också i militär utrustning. Att ha tillgång till metallerna innebär alltså en styrka militärt, vilket får särskilt stor betydelse i en tid präglad av tilltagande konflikter och upprustning.

– Om man är lite optimist kan man tänka att konflikt och avspänning går i vågor och att det kommer en tid för diplomati, där frågor kan lösas i samförstånd och med samarbete. Jag tror att de flesta skriver under på att det är en bättre modell, även om många länder just nu inte agerar så.