I dag förknippar många midsommar med mat i överflöd – färskpotatis, sill, jordgubbstårta och kanske en liten nubbe därtill. Men så har det inte alltid sett ut.

Historiskt har vi ätit betydligt mer modest under midsommar, berättar Richard Tellström, måltidshistoriker och etnolog vid Stockholms universitet som forskar om svensk matkulturhistoria.

– Före 1800-talets mitt så levde man väldigt sparsamt på sommaren. Det var nästan ett år sedan senaste skörd och förråden är näst intill tomma. En vanlig sommarmat var julskinka – grisen slaktades kring lucia och då saltade man ner skinkan och tog fram till sommaren. Annars så var det lagrat och saltat som gällde för sommaren, snarare än specifika säsongsvaror. Midsommar var en arbetsam period med slåtter, fäbodarbete och åkerskötsel, snarare än en mathögtid.

Färskpotatis, som för många är ett måste på midsommarbordet, gjorde sent inträde på menyn.

– Man kan säga att sommarmaten ändrar skepnad till primörer och färskpotatis först under 1900-talet. I det gamla bondesamhället var det en synd att skörda något som inte var helt färdigt. Att äta färskpotatis sågs ungefär som att slakta kalvar – det blev mindre kvar över vintern om du förbrukade det för tidigt, säger Richard Tellström i ett pressmeddelande.