Det stora pusslet är redan lagt – så varför väntar vi?

Dagens klimatforskning ger ytterligare enstaka pusselbitar i ett kunskapspussel som i allt väsentligt är färdiglagt. Vi vet nu, med all rimlig säkerhet, att kolförbränningen medför långsiktiga temperaturhöjningar, mellan 2-6 °C beroende på framtida utsläppsscenarier.
Samtidigt har vi redan idag tillgång till det tekniska kunnande som behövs för att inleda den storskaliga omvandling som är nödvändig. Staffan Laestadius, professor i industriell omvandling och ledamot i regeringens framtidsgrupp för grön omställning, ställer sig därför frågan: varför väntar vi?

Vi lider idag ingen brist på data om hur klimatförändringarna fortskrider. Inte heller saknar vi vetenskapligt förankrad kunskap om sambanden i denna komplexa omvandling av vårt klot.
Aldrig i världshistorien har så många människor forskat på ett naturvetenskapligt tema som det som nu sker på klimatområdet. Och aldrig har forskningsresultaten nagelfarits med sådan noggrannhet som nu är fallet.

Aldrig i världshistorien har så många människor forskat på ett naturvetenskapligt tema

De långsiktiga variationerna i jordatmosfärens innehåll av växthusgaser är kartlagda. De komplexa mekanismerna i samspelet mellan jordklotets olika delsystem är i huvudsak kända och väl modellerade.
Och människans betydelse för klimatförändringarna – främst genom sitt utsläpp av växthusgaser – är noga studerad. Vi vet nu, med all rimlig säkerhet, att Svante Arrhenius hade rätt när han 1896 i Philosophical Magazine formulerade att kolförbränningen medför långsiktiga temperaturhöjningar.

Kolberoendet ökar

Sedan Arrhenius skrev sin artikel har mänsklighetens kolberoende ökat. Även om där finns öar av lägre kolintensitet i människans globala metabolism ökar kolberoendet fortfarande totalt sett och per capita.
Detta avspeglar sig också i de prognosmodeller som klimatforskarna genererar. Till de mer lättillgängliga och policyrelevanta hör den modell som används av det internationella energiorganet (IEA). Den producerar tre scenarier:

– Det första, benämnt ”current policies scenario”, leder mot en global temperaturhöjning på i storleksordningen 6°C jämfört med sent 1800-tal. Det är ett scenario där kolförbränningen fortsätter att öka enligt nuvarande trend.

– Det andra scenariot, ”new policies scenario”, baseras på att alla kända politiska reduktionsåtaganden också genomförs. De globala CO2-utsläppen planar då ut någonstans bortom 2035 på en nivå som kraftigt överskrider dagens. Då stannar den globala temperaturhöjningen troligen vid 3,6°C.

– Tredje scenariot benämns ”450 scenario” och visar vilka utsläppsvillkor som måste uppfyllas om växthusgashalten i atmosfären ska hamna under 450 ppm, vilket brukar anses som gränsen för att med rimlig chans kunna begränsa temperaturhöjningarna till 2°C. Det scenariot kräver en omfattande nedgång av CO2-utsläppen jämfört med dagens.

All denna kunskap är incrementell – den ger ytterligare enstaka pusselbitar i ett kunskapspussel som i allt väsentligt är färdiglagt.

Färdiglagt kunskapspussel

Behöver vi egentligen veta mer? I likhet med Nicholas Stern i en nyligen utgiven bok ställer jag mig frågan: varför väntar vi?  I det följande tänker jag granska det problemet ur tre synvinkar: ett kunskapsteoretiskt, ett tekniskt och ett politiskt.

Den kunskapsteoretiska aspekten har bäring på klimatforskningen. Här är inte platsen för att i detalj försöka identifiera de fundamentala vetenskapliga bidragen till dagens gigantiska klimatforskning; de bidrag som sätter agendan och definierar paradigmet. Kanske kan vi aldrig enas om vad som utgör klimatforskningens tio viktigaste bidrag. Däremot bör vi kunna enas om att klimatforskningen nu blivit normalvetenskap i Kuhns terminologi.

Vi förfinar kunnandet om extremvädrens regionala uppträdanden, om molnbildningens och partiklarnas betydelse. Analysen av glaciärisarnas avsmältning och havsvattnets uppvärmning blir allt mer detaljerad. Allt detta är viktigt och jag följer själv regelbundet de vetenskapliga journalerna i letandet efter mer solida kunskapsplattformar för min egen verksamhet. Men all denna kunskap är incrementell, den ger ytterligare enstaka pusselbitar i ett kunskapspussel som i allt väsentligt är färdiglagt.

Tekniska kunnandet finns idag

På det teknikvetenskapliga området är situationen likartad. Visst finns det områden där vi ännu väntar på fundamentala genombrott (koldioxidförvaringen är ett sådant) liksom områden där man kan förutse ytterligare stora kapacitetsökningar (t.ex. batterier, solceller).

Men i allt väsentligt har vi redan idag tillgång till det tekniska kunnande som behövs för att inleda den storskaliga omvandling som är nödvändig. På de allra flesta områden kan vi marginellt förbättra de tekniker vi redan använder – men i sökandet efter lösningar för morgondagen gäller det att inte glömma bort den tekniska kreativitet som utvecklats till och med idag.

 Den teknik vi har tillgång till i dag är mer än tillräcklig för att inleda omvandlingen

Potentialen för mer vindkraft i Sverige är t.ex. enorm. Vår installerade kapacitet är endast ca en tiondel av Tysklands, trots att man där har tio gånger så stor befolkning som kan ropa NIMBY (not-in-my-back-yard). I Norden finns också stor potential för solel och biobränslen. Och det är inte av snävt tekniska skäl som det svenska transportsystemet (inkl. våra internationella transporter) släpper ut ca 48 procent av landets växthusgaser.

Forskare blivit spelbrickor

En stor del av bil- och flygresandet kan överföras till tåg och buss, det bilresande som blir kvar kan drivas med el och/eller biobränsle – allt med tekniker som väsentligen redan finns. Också här gäller att allt kan förfinas med incrementella innovationer, men den teknik vi har tillgång till i dag är mer än tillräcklig för att inleda omvandlingen. Våra tekniska innovatörer sitter inte på klimatproblemens lösning – de kan bidra på marginalen i en omvandling som i huvudsak kommer att utmana etablerade föreställningar och livsstilar,.

Det kan inte uteslutas att klimatforskare såväl som teknikforskare – rimligen utan egen avsikt – blivit spelbrickor i den vånda som kan skönjas i vårt politiska system. Genom sitt stöd till mer av normalvetenskap och incrementella innovationer försöker våra politiska företrädare – mer eller mindre medvetet – köpa sig tid inför den omställning som förestår. Förmodligen har vi dock aldrig tidigare i historien vetat så mycket om vad som måste göras; problemet är att vi inte tidigare stått inför så stora utmaningar.

För våra politiker gäller det att formulera omvandlingsstrategier som mycket snabbt leder bort från kolberoendet – samtidigt som de uppfattas som fördelningspolitiskt acceptabla och inte raserar välfärden

Krävs visioner för framtiden

Därmed hamnar vi i den politiska dimensionen. Jag möter, när jag rör mig i det politiska systemet eller i näringslivet ingen som förnekar allvaret i de klimatförändringar som sker. Jag vet att sådan tvekan finns: i januari fattade t.ex. USA:s senat ett politiskt beslut med 50 röster mot 49 att klimatförändringarna inte är människoskapade! Lyckligtvis har vi lämnat den debatten bakom oss i Sverige.

Nej, problemet ligger i svårigheten att omvandla klimatkunnandet – som ofta är abstrakt och avlägset – till något hanterbart för mänskligt liv och arbete. För våra politiker gäller det att formulera omvandlingsstrategier som mycket snabbt leder bort från kolberoendet samtidigt som de uppfattas som fördelningspolitiskt acceptabla och inte raserar välfärden. För det krävs visioner om hur framtiden kan gestalta sig och kraftfulla politiska åtgärder som leder dit, något det politiska systemet ännu inte levererat.

Klimatförändringana återfinns i allt väsentligt inte i den offentliga debatten: det gäller tidningarnas kultursidor såväl som andra media

Nu vore det orättvist att skylla frånvaron av långtgående klimatpolitik enbart på våra politikers undfallenhet. Klimatförändringana återfinns i allt väsentligt inte i den offentliga debatten: det gäller tidningarnas kultursidor såväl som andra media. Naturvetenskapens allt mer detaljerade kunskap om klimathotet avspeglar sig inte i kultur- och samhällsdebatten där andra existentiella frågor dominerar parallellt med att kolberoendet i vår konsumtion fördjupas.

Fler behöver delta i debatten

Så nu, när t.o.m. Världsbanken  ropar att tiden rinner ifrån oss och tvågradersscenariot blir allt mer svåruppnåeligt, är det angeläget att de av oss som forskar på klimatförändringarnas detaljer, på incrementella tekniska innovationer och omvandlingens villkor inser att det akademiska pusselläggandet bara på marginalen bidrar till att lösa problemen framför oss.
Arbetet måste kompletteras med ett mer offensivt deltagande i klimatomställningsdebatten. Det politiska systemet behöver helt enkelt hjälp för att komma till skott. Som forskare har vi också en medborgarroll att spela i den processen. – som i grunden måste inkludera oss alla.