Kol som gör gott

I Sverige är biokol kanske mest känt som ”det svarta guldet”, ett jordförbättringsmedel som kan öka skörden i tork-känsliga och hårt brukade jordar. Men biokol har också en mer okänd, ännu outnyttjad, potential som kolsänka.

Biokol framställs genom att biologiskt material, exempelvis trä, hettas upp under begränsad syretillförsel vilket gör att endast hälften av den koldioxid som lagrats i materialet återgår till atmosfären. Den andra hälften lagras i biokolen, som när den grävs ner i marken blir en kolsänka. Enligt forskare vid Cornell University i USA skulle de globala årliga nettoutsläppen av koldioxid, metan och kväveoxid kunna minskas med 12 procent med hjälp av större satsningar på biokolsproduktion.

Använts i Amazonas

Biokol användes som jordförbättringsmedel i Amazonas djungler redan för 2500 år sedan, men glömdes därefter bort. Lars Hylander, agronom och lantmästare på SLU och Uppsala universitet, har forskat på biokol som jordförbättringsmedel. Bäst resultat har han och hans kollegor fått på tork-känsliga jordar eftersom kolet ger marken en bättre vattenhållande förmåga, och biokol har visat sig öka skördarna i exempelvis afrikanska och australienska äldre och hårt brukade jordar. Däremot är det är osäkert om biokol ger så pass mycket större avkastning för svenska lantbrukare att det är lönsamt för dem att transportera hem och gräva ner. – Tre olika platser har testats i Sverige och det har inte blivit så dramatiska skördeökningar, runt tre procent, säger Lars Hylander.

Ekonomiska incitament behövs

Ett jordförbättringsmedel som inte ger så mycket högre avkastning, om inte jorden är utarmad eller har varit utsatt för torka, kan vara svårt att nå ut med på marknaden. – Detta innebär att man behöver se på möjligheterna att ekonomiskt ersätta dem som gräver ner biokol i marken och därmed sänker koldioxidhalterna i luften. Det är en säker kolsänka jämfört med att pumpa ner koldioxid i underjorden och skulle kunna finansieras genom koldioxidavgifter och miljöavgifter, säger Lars Hylander. Kåre Gustafsson är projektledare på Fortum Värme, en av aktörerna bakom Stockholm stads nya biokolsanläggning i Högdalen i Stockholm. Även han tror att det behövs ersättning för att biokolsproduktion ska kunna bli storskalig. För intresset finns –  Stockholm stad tar emot förfrågningar från både energibolag och städer i Nord- och Sydamerika, Europa, Asien och Australien som är intresserade av de praktiska detaljerna för att kunna bygga egna anläggningar.

Kort startsträcka

Och startsträckan för större anläggningar behöver inte vara så lång, enligt Kåre Gustafsson. Han jämför med Bio CCS, koldioxidinfångning från förbränning av biomassa och lagring i underjorden, en annan teknik som Fortum undersöker som möjlig kolsänka. – Bio CCS är en mer storskalig metod och en större utmaning som ligger längre fram i tiden medan biokolsproduktion upp till en viss skala ligger närmare, det är mycket med biokol som är möjligt att göra här och nu, säger han. Fortum håller just nu på att utvärdera möjligheterna att gå vidare med fler och större biokolsanläggningar. – Om vi tar de materialströmmar som finns i dag i Stockholm av till exempel trädgårdsavfall, hästgödsel, avloppsslam och halm från jordbruk och kör in i två större anläggningar skulle vi kunna skapa en kolsänka på 100 000 ton per år vilket motsvarar de årliga, lokala utsläppen från cirka 40 000 personer. Men skulle vi skala upp krävs det också en teknikutveckling så vi håller på att undersöka hur en sådan anläggning skulle kunna se ut, säger Kåre Gustafsson.