”Det är en högrisksatsning”

Parisavtalets tvågradersmål bygger på att vi ska kunna lagra koldioxid om drygt 30 år – och på så sätt nå negativ utsläppsbalans. En överoptimistisk tro på tekniken gör att många länder redan i dag räknar hem framtida kolsänkor i nationella mål. Forskare varnar nu för att det är en högrisksatsning, som kan få allvarliga konsekvenser.

Att lösa klimatfrågan genom att fånga in koldioxid och föra ned det i underjorden kanske låter som en utopi, men i Parisavtalet har framtida så kallade nettonegativa utsläpp räknats med i kalkylen redan från 2050.

Den teknik för nettonegativa utsläpp som har dominerat debatten heter BECCS (Bio-energy with carbon capture and storage). Tekniken går ut på att stora mängder biomassa odlas upp och därefter förbränns.

Vid förbränningen separeras koldioxid som sedan kapslas in. I takt med att biomassan återplanteras minskas därefter halten koldioxid i luften och förhoppningen är att vi ska kunna kapsla in mer koldioxid än vi släpper ut.

Attityden har svängt

Att attityden gentemot BECCS har svängt under senare år vittnar Anders Hansson, universitetslektor vid Linköpings universitet, om.

– Före Parisavtalet var de forskare som förespråkade nettonegativa utsläppstekniker noga med att samtidigt poängtera att mer forskning och utveckling behövdes, men nu är metoden mer accepterad. Det beror inte på att tekniken anses mer tillförlitlig nu, utan att alternativen till nettonegativa utsläpp ser allt mindre rimliga ut, till exempel en radikal utsläppsminskning.

För att uppnå tvågradersmålet i Parisavtalet är vi enligt Anders Hansson helt beroende av nettonegativa utsläpp till 2050. Hur kunde det beslutet tas, trots forskarkårens osäkerhet?

– De scenarier som togs fram inför Paris baseras på en kraftigt förenklad modellering. Modellerna speglar inte verkligheten, men räknades ändå som möjliga. Så en del av förklaringen ligger i bristande kommunikation, men det beror också på att många Stillahavsländer drev linjen med en nollvision, vilket är omöjligt utan nettonegativa utsläpp.

Kan påverka livsmedelsförsörjningen

Kritiken mot teknikerna är mångbottnad. En del handlar om i att vi fortfarande inte vet om den fungerar.
– Hittills har den bara testats teoretiskt men man kan inte veta om det fungerar innan man har testat praktiskt.

Hittills har den bara testats teoretiskt men man kan inte veta om det fungerar innan man har testat praktiskt.

En annan del av kritiken fokuserar på riskerna; läckage av koldioxid, hög vattenåtgång och geologiska risker vid lagring. Och en avgörande fråga är markanvändningen, som påverkar både livsmedelsförsörjning och biologisk mångfald.

– Storskalig global utbyggnad av BECCS kommer att ta en markyta i anspråk som motsvarar upp till tre gånger Indiens yta, säger Anders Hansson.

Uppmuntrar till ett fossilfritt samhälle

Så vad föreslår han att vi ska göra nu?
– Jag är inte negativ till teknikerna i sig, men vi måste undersöka dem mer. Exempelvis måste vi veta hur de fungerar på landnivå. I klimatmodellerna har viss mark pekats ut som odlingsbar men ofta har ingen tagit reda på om det bor människor där eller andra begränsningar.

I nuläget råder han till försiktighet och att svenska nettonegativa utsläpp, till exempel småskalig BECCS eller beskogning, inte ska räknas av mot utsläpp.

Det är en högrisksatsning att tillåta högre utsläpp fram till 2050 med utgångspunkten att ännu inte beprövad teknik ska lösa det sedan.

En storskalig satsning på BECCS däremot, som förutsätts i Parisavtalet, ställer han sig tveksam inför.

I stället uppmuntrar han till att snabba på omställningen till ett fossilfritt samhälle och att Sveriges klimatpåverkan utomlands minimeras, i en takt som om möjligheten till nettonegativa utsläpp inte fanns.

– Det är en högrisksatsning att tillåta högre utsläpp fram till 2050 med utgångspunkten att ännu inte beprövad teknik ska lösa det sedan.