I dag är de flesta åkergrödor ettåriga, vilket innebär att de bara växer under en säsong. Kan ett flerårigt vetegräs bidra till att minska jordbrukets klimatpåverkan?

Vetegräset är inte alldeles enkelt att lokalisera. Forskaren Linda-Maria Dimitrova Mårtensson sätter sig på huk i försöksodlingen. Växtsäsongen har precis startat och de intensivt gröna plantorna är inte så mycket högre än ogräset som växer precis intill.

– Om bara ett par månader är vetegräset midjehögt. Vänta bara! Vi har också märkt att vetegräset står emot ogräs bra, även om det kanske inte ser ut som det nu, säger Linda-Maria Dimitrova Mårtensson.

Kernza är ett vetegräs som har utvecklats vid forskningsinstitutionen The Land Institute i USA. Vanligt vete är ettårigt, men vetegräset är något så ovanligt som en perenn spannmålsgröda. En perenn är flerårig, vilket gör att lantbrukaren bara sår en gång. Sedan går det att fortsätta att skörda år efter år. I dag försöksodlas grödan i ett 20-tal länder och förväntningarna på det nya vetegräset är höga.

Världens livsmedelsproduktionen orsakar stora utsläpp av växthusgaser, slukar stora mängder färskvatten och leder till övergödning. Kanske är kernza en lösning på åtminstone några av dessa problem. Om våra åkergrödor skulle vara fleråriga skulle inte jordarna behöva plöjas varje år. En flerårig gröda skulle också binda mer kol i marken och förhindra erosion. Traktorerna skulle heller inte behöva köras lika ofta, vilket skulle minska utsläppen av växthusgaser som driver klimatförändringarna.

– Perenna grödor motverkar flera av de miljöproblem som jordbruket annars bidrar till. Samtidigt förbättrar dessa grödor också jorden på åkrarna. Det beror dels på att marken är bevuxen året om och dels på att den värdefulla mullen stannar kvar i jorden, säger Linda-Maria Dimitrova Mårtensson.

  • Kernzakärnorna mognar ojämnt och trillar ibland av axet. Det leder till att många frön, och därmed en del av maten, hamnar i jorden istället för på tallriken. På sikt räknar växtförädlare med att få ordning på problemet.
  • I dag domineras jordbruket av högavkastande ettåriga grödor som vete och ris. Linda-Maria Dimitrova Mårtensson vill slå ett slag för vetegräs, som bland annat har jordförbättrande egenskaper.
  • Lönnstorps forskningsstation ingår i Sites-nätverket och här studeras växtodlingssystemens ekologi. Just vetegräsodlingen är cirka 2000 kvadratmeter stor.
  • På forskningsstationen studeras inte bara kernza, utan hela jordbrukssystem. Man har till exempel uppfört en mast som övervakar odlingarna in i minsta detalj.

Hon är forskare i växtodlingssystemens ekologi vid institutionen för biosystem och teknologi vid Sveriges lantbruksuniversitet. Här, på Lönnstorps forskningsstation i skånska Lomma, odlas kernza för sjätte året i rad. Även om det fortfarande ser lite torftigt ut ovan jord råder en helt annan aktivitet i marken. Vetegräset är känt för sina djupa och livskraftiga rötter. Det gör att vetegräset inte är lika känsligt för vädervariationer och klarar i regel både för mycket och för lite vatten. Snart är det upp till bevis.

Under två månader i sommar ska forskarna undersöka grödans torktålighet. Forskarna kommer då att placera stora tak mitt i odlingen som stänger ute det allra mesta av regnet. Försöket upprepas nästkommande sommar.

– Efter att vi utsatt våra grödor för detta elaka tilltag ska vi undersöka hur grödorna mår och vad som händer i marken. Våra resultat kan vara avgörande för hur grödan kommer att användas i Sverige och Europa, men också i resten av världen framöver, säger hon.

  • Till forskningsstationen kommer forskare från olika lärosäten. Ett forskarlag från Umeå universitet bygger drivbänkar på löpande band. Tanken är att jämföra fröets tillväxt utifrån olika parametrar. Exakt samma experiment kommer också att genomföras i Umeå.
  • Jordborren är en av Linda-Maria Dimitrova Mårtenssons viktigaste redskap. Med den kan hon snabbt och enkelt ta pulsen på nästan vilken jord som helst.
  • När baljväxten lusern samodlas med vetegräs ökar skörden signifikant. Detta eftersom forskarna får in extra kvävetillförsel i marken utan att behöva gödsla.
  • I sak är perenna grödor inget nytt påfund. I Sverige odlas stora arealer med olika sorters gräs som våra djur äter. Också kernza fungerar som fodergräs, samtidigt som det dessutom går att skörda den ätliga kärnan.

Den största kritiken mot kernza är att skördarna fortfarande är låga. I dagsläget ger kernza i bästa fall ett ton per hektar, medan konventionellt vete ger uppemot sju ton per hektar. Linda-Maria Dimitrova Mårtensson tycker dock att jämförelsen är fel.

– Det är inte rimligt att vi förväntar oss att en så mångsidig gröda som perennt vetegräs ska ge lika höga skördar som konventionellt vete. Det kommer den inte att göra. Däremot kan grödan hjälpa våra jordar att förbli friska och produktiva för kommande generationer.

Hon kör ner ett metallrör i marken och vrider runt. När hon drar upp jordborren igen har det ihåliga röret fyllts med jord, rötter och sten. Hon plockar upp lite av jorden och knådar mellan fingertopparna. Snabbt bildas en liten korv, ett tydligt tecken på lerig jord.

– Jag är en jordnörd, jag älskar jord. När jag ser hur mycket som byggs här i Skåne, mitt på Sveriges bördigaste jordar, är det nästan så att jag börjar gråta. Marken är livsviktig, men i dag tar vi den för givet, säger hon.

Långtradare och personbilar dundrar på motorvägen en bit bort. Ett och annat flygplan har också vägarna förbi. Lomma ligger bara en kvart från Malmö. På sikt hoppas hon på ett paradigmskifte inom jordbruket, där vi slutar stirra oss blinda på enbart avkastning.

  • Mitt emot vetegräsodlingen har forskarna planterat träd mitt i odlingen. ”Vissa tyckte att vi var galna, men det skyddar bland annat mot vinden”, säger Linda-Maria Dimitrova Mårtensson.
  • Sammanlagt har forskningsstationen nästan 80 hektar mark. Här studeras allt från ekologisk odling till konventionell odling.
  • Egentligen är det bara vetegräsets kärna som heter kernza, inte hela plantan. Jämfört med en vetekärna är denna mycket liten, men det är något som växtförädlare försöker ändra på.

På Lönnstorps forskningsstation finns stora försöksytor. Mitt emot kernzaodlingen testar man att samodla grödor med äppelträd och buskar, som ett sätt att gynna den biologiska mångfalden i området. Här samsas forskare från en rad olika lärosäten. Ett forskarlag från Umeå universitet är i full fart med att skruva ihop odlingsbänkar som ska användas för att studera frötillväxt. En hög mast tillhör Lunds universitet och används för att undersöka vegetationens färg.

I kernzaodlingen studeras allt från kvävefixering till mykorrhizasvampar. Forskarna har också märkt att vetegräset tycks klara sig bra utan bekämpningsmedel och med endast lite gödning, särskilt när vetegräset samodlas med baljväxten lusern.

Förutom kärnor, som vi kan äta, har vetegräset också så pass näringsrika blad att de kan användas som djurfoder. I USA används kärnorna redan i allt från pasta till frukostflingor. Själv har Linda-Maria Dimitrova Mårtensson testat öl, bröd och tabbouleh på kernza.

– Vete smakar egentligen ingenting, men kernza är jättegott. Det har en mjukt nötaktig smak, säger hon.

Att odla ettåriga grödor i stället för fleråriga har stämplats som jordbrukshistoriens allra största misstag. Kanske går det att råda bot på allt från bristande lönsamhet, till koldioxidutsläpp och överanvändning av kemikalier genom att byta fokus. Ett växande antal forskare experimenterar nu med att utveckla en lång rad fleråriga grödor, av allt från ris till ärtor, sojabönor och solrosfrö. I Kina har man redan tagit fram perennt ris som kan sitta kvar i marken år efter år – och som nästan ger lika stora skördar som ettårigt ris.

Det kallas ibland för den perenna revolutionen. Kanske kommer en betydande del av våra åkrar att bestå av fleråriga grödor i framtiden. Själv pratar Linda-Maria Dimitrova Mårtensson ogärna om en revolution.

– Fortfarande krävs mer forskning, men perenna åkergrödor har definitivt potential, säger hon.