”Den gröna omställningen kan slå hårt mot renskötseln”

Mineraler till batterier och fossilfria transporter, förnybar energi från vindkraft och skog – förväntningarna på norra Sveriges naturresurser är stora när samhället ska ställa om. Nu gäller det att vi inte gör om gamla misstag, menar Gunhild Ninis Rosqvist, professor i geografi vid Stockholms universitet.

Rennäringen påverkas redan i dag i hög grad av klimatförändringarna. Varmare och blötare vintrar gör att renarna får svårt att hitta föda när marklavar fryser fast i isen och snabba väderväxlingar försvårar renskötarnas arbete. När betesmöjligheterna minskar skulle renarna egentligen behöva större ytor att röra sig över, men i dag är konkurrensen om marken stor.

Dragkampen om både mark och naturresurser i norra Sverige har tagit ny fart med den gröna omställningen. Gruvor, vatten- och vindkraft är viktiga pusselbitar för den fossilfria industri som nu växer fram. Kommuner och regioner ser fördelar i form av arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt, men gruvetableringar och andra industrier innebär också att kampen om marken ökar.

För renskötseln blir den gröna omställningen ytterligare en påfrestning utöver klimatförändringen, säger Gunhild Ninis Rosqvist.

Hon leder ett stort forskningsprojekt som nu startar med målet att ta fram förbättrade klimatkonsekvensbeskrivningar för de områden där det bedrivs renskötsel.

– Tidigare trodde vi att klimatargumentet skulle räcka för att renskötseln fortsatt skulle få tillgång till sina viktigaste betesområden. Men så kom behovet av en snabb grön omställning och med den en ny våg av resursjakt i precis de områdena som redan påverkats i stor utsträckning av tidigare utvinning av naturresurser. Nu måste vi fatta kloka beslut som gör att alla resurser räcker för lång tid framöver, men vi tror inte att dagens beslutsvägar räcker för att säkerställa det.

”Fragmenterade processer”

För snart tio år sedan började hon i sin klimatforskning samarbeta med renskötarna i Kebnekaisefjällen, och kom genom det arbetet i kontakt med forskare som tittat på andra frågor med koppling till rennäringen.

– De var statsvetare och jurister, jag insåg hur komplexa frågorna om kumulativa effekter är. Rennäringens framtida förutsättningar är verkligen inte bara en fråga om klimat. Sedan dess har vi gemensamt tittat på effekter av förändringar i markanvändning, till exempel gruvetableringar. Då har vi sett att processen för miljökonsekvensbeskrivningar inte är särskilt bra. Ingen ansvarar för hela landskapet och helhetsbilden på lång sikt. Processerna är fragmenterade och effekterna av varje nytt projekt bedöms för sig. Dessutom saknar man verktyg för att bedöma klimatkonsekvenserna, säger Gunhild Ninis Rosqvist.

Grupper ställs mot varandra

I det nya samverkansprojektet, med bland annat forskare från Luleå tekniska universitet och SMHI, vill hon och hennes kollegor ta fram förslag på hur kommuner, regioner och andra myndigheter bättre ska kunna bedöma klimatförändringarnas effekter på renskötseln. Bedömningarna ska sedan kunna integreras i beslutsprocesser som rör markanvändning.

I omställningen till ett fossilfritt samhälle har frågan blivit högaktuell. När naturresurser ska utvinnas ställs olika behov och olika grupper mot varandra och konflikterna riskerar att öka, menar Gunhild Ninis Rosqvist.

– Egentligen gäller det här inte bara renskötseln, jag tror att vi behöver klimatkonsekvensbedömningar även för jordbruks- och skogsbrukslandskap. Men nu fokuserar vi på de nordliga landskapen där renskötseln redan är illa ute på grund av klimatförändringar och minskad biologisk mångfald. Renskötarnas sätt att använda marken på, behovet av sammanhängande ekosystem och stora områden, är unikt.

I tidigare samarbeten med Erik Kjellström, klimatprofessor på SMHI, har Gunhild Ninis Rosqvist tagit fram underlag för klimatbedömningar, analyser av vad ett framtida klimat kan innebära. Sametinget har stöttat sårbarhetsanalyser för renskötseln, men dessa har inte resulterat i konkreta riskbedömningar.

– I forskningen deltar renskötare från flera samebyar som nyttjar både fjäll och skog i norra Sverige och på flera av de platserna finns planer på nya gruvor och ny infrastruktur för elproduktion. Jag hoppas att vår forskning kan konkretisera renskötselns problematik och behov så att tillståndsprocesserna kan bygga på bästa möjliga kunskap om klimatförändringarna i de här miljöerna, säger hon.

Andra länder har kommit längre

I projektet ingår också Christina Allard, professor i rättsvetenskap vid Luleå tekniska universitet. Hon har tidigare forskat om markkonflikter med koppling till gruvor och renskötsel och jämfört svensk miljölagstiftning med hur andra länder hanterar liknande tillståndsprocesser. Då har hon sett att svensk planering är bra när det handlar om bebyggelse på kommunnivå, men att planeringsverktygen för naturresurser på regional nivå i princip är obefintliga.

Spanien och Tyskland är två europeiska länder som har fört in klimatbedömningar i liknande beslutsprocesser. Kanada är det land som kanske har kommit längst vad gäller att ta hänsyn till kumulativa effekter och att involvera ursprungsbefolkningen i beslutsprocesser. Även i Nya Zeeland ska urfolk konsulteras i hög utsträckning, och man har också i förväg bestämt vilka områden som får användas till olika verksamheter som exempelvis gruvor eller vindkraft.

Målsättningen är att det, när projektet tar slut, ska finnas protokoll, mallar, för hur klimatkonsekvensanalyser ska genomföras, och förslag på var i beslutsprocessen de ska tas fram. I dag görs inga klimatkonsekvensbeskrivningar, till exempel när en ny gruva öppnas, vare sig för renskötseln eller biologisk mångfald, säger Gunhild Ninis Rosqvist.

Även om miljöeffekter av exempelvis en vindkraftpark analyseras så behöver man också förstå effekten av en sådan markexploatering blir i ett varmare klimat och i kombination med andra former av exploatering.

– I dag bedömer man varje projekt för sig och det är företaget som vill exploatera som anlitar en konsult för bedömningen. Ingen tittar på helheten, den kumulativa effekten av flera projekt och klimatförändringarna.

För klimatet behövs en snabb omställning till fossilfri industri, och politiskt förs diskussioner om förenklade tillståndsprocesser. Kanske måste processerna snabbas på, tror Gunhild Ninis Rosqvist, men då måste vi också ställa högre krav på bedömningarna av effekterna.

– Hur ska vårt landskap se ut om 20 år? Om vi låter utländska gruvbolag hämta mineraler under en kort period men förändrar landskapet för all framtid, är det värt det? Det är en fråga som måste ställas.