”Demokratin har svårt att hantera klimathotet”

Det är svårt för ett demokratiskt samhälle att enas om en uppoffring i dag för att vinna en kollektiv men oviss fördel långt in i framtiden.
Den grundläggande orsaken är att människor tänker kortsiktigt. Eller för att uttrycka det mer exakt: de flesta motsätter sig åtgärder därför att det är dyrare på kort sikt att lösa världens långsiktiga klimatproblem än att inte lösa dem.
Det skriver Jørgen Randers, en av författarna till numera klassiska boken ”The Limits To Growth” (1972) och professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan i Oslo, i en exklusiv debattartikel för Extrakt.

Kan demokratin hantera svåra frågor som klimatförändringen? Enligt min mening är det liktydigt med att fråga om ett demokratiskt samhälle kan enas om en uppoffring i dag för att få en kollektiv men osäker fördel långt in i framtiden.

Eller i mer konkreta termer: kan demokratierna enas om och verkställa ett beslut att lägga mer pengar i dag på att minska utsläpp av växthusgaser, när den enda vinsten med det är hoppet om ett bättre klimat för barn och barnbarn och knappast någon märkbar fördel under de första tjugo åren?

Långsiktiga beslut principiellt möjliga

Svaret är naturligtvis ja. Åtminstone i princip. Det är fullt möjligt för ett demokratiskt samhälle att besluta att i dag lägga pengar på projekt som medför nytta enbart på lång sikt. Men det sker sällan i praktiken, i varje fall om uppoffringen är betydande. Orsaken är uppenbar: de flesta människor, de flesta väljare, tänker kortsiktigt. Om de ska göra en uppoffring vill de vara säkra på att den tjänar något syfte som ligger nära i tid och rum, helst i form av större välbefinnande för väljarna själva inom en femårsperiod.[1]

Om detta inte kan utlovas förhåller de sig i regel avvaktande. Aktuella exempel på att de är passiva inför uppenbara långsiktiga problem är bristen på åtgärder mot den globala uppvärmningen och antibiotikaresistens. Motståndet mot militärutgifter efter långa perioder av fred hör hemma i samma kategori

…men väljarna tänker kortsiktigt

Att väljarna tänker kortsiktigt illustreras av vad som hänt på senare tid i Norge, ett mycket rikt, demokratiskt land där utbildning och sjukvård har varit avgiftsfritt i över femtio år och där fördelningen av inkomster och förmögenhet är jämnare än i nästan alla andra länder.

År 2006 offentliggjordes en 15-punktsplan som visade att Norge kunde lösa klimatproblemet om varje medborgare betalade 250 euro i extra skatt varje år i ungefär en generation framåt. Planen förklarade hur Norge skulle kunna minska sina utsläpp av växthusgaser med två tredjedelar före 2050, inom sina egna gränser, med metoder som andra rika länder kunde imitera och med bruk av känd teknologi.

Enligt min uppfattning var kostnaderna löjligt låga – motsvarande en höjning av inkomstskatten från 36 till 37 procent – med tanke på att de flesta allvarliga hot mot den rika världen skulle avlägsnas under detta århundrade om planen verkställdes. Ändå var det stora flertalet norrmän mot denna uppoffring. Om sanningen ska fram ville de flesta hellre använda pengarna till annat, till exempel ännu en veckoslutsresa till London (eller Sverige) för att handla.

Den billigaste lösningen

Denna trista historia belyser det kortsiktiga tänkande som dominerar i de flesta demokratier. Man vill inte betala för en lösning som är dyrare än den billigaste. Med ”billigast” avser man vanligen den ”kostnadseffektivaste” lösningen, alltså den som medför de lägsta kostnaderna i förhållande till den nytta man får inom en relativt nära framtid.

Det bör noteras att väljarna tillämpar förvånansvärt höga räntor när de omvandlar framtida fördelar till aktuell nytta. De vill se de räntor som makroekonomerna rekommenderar, nämligen de som gäller på marknaden (ungefär mellan 5 och 10 procent per år i reala termer).[2] Därmed bortser man från de fördelar som ligger mer än tio till tjugo år fram i tiden. Förslag att lösa klimatproblemet inom fyrtio år anses enligt denna logik inte medföra någon nytta, enbart kostnader.

Motstånd mot förändring

Det finns ännu en orsak till att demokratiska samhällen har svårt att lösa långsiktiga problem: de kortsiktiga kostnaderna är högst synliga och reella för en liten grupp väljare som aktivt motsätter sig kloka åtgärder, trots att de skulle få sin beskärda del av nyttan på lång sikt. Majoriteten, som inte drabbas av några ökade kortsiktiga kostnader, men inte heller ser några fördelar på kort sikt, förblir passiv. Följden är att minoriteten får sin vilja igenom och stoppar meningsfulla åtgärder.

Detta fenomen belyses av det globala klimathotet. Det är allmänt känt [3] att problemet kan lösas genom att man förflyttar två procent av den globala arbetskraften och två procent av kapitalet från smutsig (det vill säga fossilbaserad) produktion till ren (det vill säga baserad på låga utsläpp av koldioxid). Naturligt nog möter detta häftigt motstånd från de berörda – arbetskraft och ägare – i de smutsiga sektorerna. Arbetskraft och ägare, till exempel i kolindustrin, kämpar självfallet för sina befintliga arbetstillfällen och vinster. Det stora flertalet väljare, som arbetar i de rena sektorerna, tar inte ställning.

Ingen vill ha dyrare energi

I frågan om en övergång från smutsig till ren energi så är det intressant att notera att det inte bara är de branschberörda ägarna och arbetarna som motsätter sig detta utan även en majoritet av väljarna. Väljarna motsätter sig denna övergång därför att den på kort sikt medför dyrare energi, till exempel i form av ökade bensin- och elpriser. Den kan också medföra högre skatter eller fler regleringar. Sådant ogillar väljare även om de är mycket rika och välutbildade.

Kapitalismen är noggrant utformad för att fördela kapital till de lönsammaste projekten. Och det är precis vad vi inte behöver i dag.

Resultatet är att politikerna inte vågar föreslå de självklara lösningarna på klimatproblemet, för då kan de förlora röster och tvingas lämna sina poster. Det demokratiska samhället sitter alltså fast i en situation där de kortsiktiga kostnaderna för klimatåtgärder hindrar insatser som skulle höja livskvaliteten för människor vid mitten av detta århundrade, men inte leda till några större fördelar dessförinnan.

Kapitalismen behöver ramvillkor

Det bör påpekas att det kapitalistiska systemet inte hjälper till. Kapitalismen är noggrant utformad för att fördela kapital till de lönsammaste projekten. Och det är precis vad vi inte behöver i dag. Vi behöver investeringar i dyrare vind- och solenergi, inte i billig kol och gas. Den kapitalistiska marknaden gör inte detta på eget initiativ. Den vill ha andra ramvillkor, alternativa priser eller ny lagstiftning.

Prissättningsproblemet och dess lösning är förstås välkända i läroböckerna i nationalekonomi. För att anpassa det kortsiktiga företagsintresset (maximal vinst) till samhällets intresse på lång sikt (välfärd för framtida generationer) måste man ”internalisera de externa kostnaderna”. I fråga om den globala uppvärmningen måste företagen tvingas betala för de växthusgaser de släpper ut.

Världen behöver ett ”pris på koldioxid”, en skatt eller ett fungerande kvotpris. Men detta har visat sig svårt att införa i demokratiska samhällen, av det uppenbara skälet att väljarna inte vill ha ett koldioxidpris eftersom det ofrånkomligen höjer energikostnaderna på kort sikt. Alternativet är lagstiftning – till exempel förbud mot användning av kol – men det möter exakt samma motstånd från väljarna eftersom det också höjer energipriserna på kort sikt.

En ogrundad optimism

Väljarnas och marknadens kortsiktiga tänkande har dominerat den rika världens reaktioner på klimatförändringen i närmare trettio år. Optimistiska iakttagare hoppas att dödläget ska brytas så fort det blir ”lönsamt” att lösa klimatproblemet, det vill säga ett läge där genomförande av klimatåtgärder innebär den mest kostnadeffektiva lösningen. Pessimister som jag befarar att vi får vänta mycket länge på en sådan situation.

Det kommer alltid att vara dyrare att producera ren energi av kol än att producera smutsig kolkraft, så som vi gör i dag. Det kommer alltid att vara dyrt att samla in koldioxiden som frigörs när kol förbränns. Och världssamhället kommer att bränna kol mycket långt fram i tiden såvida ingenting drastiskt (det vill säga dyrt på kort sikt) görs. Kol är källan till 80 procent av den energi vi använder i världen. Om vi väntar tills den rena kolkraften blir lönsam hinner världen bli orimligt varm under tiden.

Lönsamt att låta världen gå under

Jag anser att det är svårt för en demokrati att hantera svåra frågor som klimatförändringen. Det är svårt för ett demokratiskt samhälle att enas om en uppoffring i dag för att vinna en kollektiv men oviss fördel långt in i framtiden. Den grundläggande orsaken är att människor tänker kortsiktigt.

Det kortsiktiga tänkandets tyranni är en konkret företeelse och utgör ett verkligt hot mot det demokratiska samhällets hållbarhet på lång sikt.

Eller för att uttrycka det mer exakt: de flesta motsätter sig åtgärder därför att det är dyrare på kort sikt att lösa världens långsiktiga problem än att inte lösa dem. Det är kostnadseffektivt att skjuta upp globala klimatinsatser. Det är ”lönsamt” att låta världen gå under. Åtminstone när man tillämpar dagens marknadsräntor.

Lösningar på problemet

Vad ska vi då göra? Hur kan vi skapa större möjligheter för det demokratiska samhället att lösa långsiktiga problem, där kostnaderna kommer först och nyttan uppstår långt in i framtiden?
För det första ska vi sprida kunskapen om att ”det kortsiktiga tänkandets tyranni” är en konkret företeelse och utgör ett verkligt hot mot det demokratiska samhällets hållbarhet på lång sikt.
För det andra bör vi argumentera för tillämpning av låga räntor i offentliga lönsamhetsanalyser.
För det tredje bör vi uppmuntra politikerna att använda sitt sunda förnuft och inte kvantitativa analyser när de ska besluta om en investering som gynnar samhället på lång sikt. Ett sätt skulle vara att reservera en bråkdel av det offentliga investeringsflödet för långsiktiga syften, en ”hållbarhetsbudget”.  Den skulle likna militärbudeten, som inte vilar på någon lönsamhetsanalys utan på kvalitativa, kulturella och ideologiska överväganden.
För det fjärde bör vi förlänga mandatperioden för att ge politikerna tid att genomföra impopulära åtgärder innan de förlorar nästa val.
En femte och enligt min uppfattning grundläggande och mycket tilltalande lösning vore att införa en allmän inkomstförsäkring. Det skulle minska motståndet mot den förlust av arbete som är en ofrånkomlig första effekt av den strukturförändring som är ett centralt inslag i alla lösningar av långsiktiga problem. Vi borde garantera alla anställda en adekvat lön när deras smutsiga arbetsplatser har stängts tills de får ett nytt och rent arbete. Detta är givetvis fullständigt orealistiskt i ett demokratiskt samhälle därför att det innebär att man tar från majoriteten (de som har arbete) och ger till en minoritet (de 2 procent som förlorat sitt smutsiga arbete). Men det skulle avlägsna nästan allt motstånd mot en förändring.

Införa upplyst diktatur inte realistiskt

Dessa fem lösningar har alla föreslagits och tyvärr avvisats av en demokratisk majoritet. Det gäller också den mest självklara – sjätte – lösningen, att under en begränsad period återinföra en upplyst diktatur på viktiga politiska områden. Det gjorde romarna när Rom var hotat. Och det är den lösning som tillämpas av det kinesiska kommunistpartiet, med uppenbar framgång inom områden som energi, klimat och fattigdomsbekämpning.

Elbilen Tesla glider in på marknaden tack vare sina överlägsna kortsiktiga fördelar som med råge kompenserar det höga priset.

Men jag håller med om att den självklara lösningen med en stark regering ter sig orealistisk i det demokratiska väst. Detta bekräftas av EU-kommissionens prestigeförlust trots dess historiska framgång med att införa den så kallade 20/20/20-principen i klimat- och energilagstiftningen mot de flesta européers vilja.

Krävs åtgärder med kortsiktiga fördelar

Enligt min uppfattning finns det bara ett sätt att hjälpa ett demokratiskt samhälle att hantera svåra (långsiktiga) problem: att stimulera åtgärder som utöver att de löser ett långsiktigt problem ger en majoritet av väljare en kortsiktig fördel.

Ett exempel: elbilar kan eliminera transportutsläpp men är dyrare än bilar som drivs med fossila bränslen, och därför köps de inte av majoriteten. Men elbilen Tesla glider in på marknaden tack vare sina överlägsna kortsiktiga fördelar. De flesta bilfantaster gillar dess design och att den accelererar snabbare än någon annan bil på vägen. Och de finner dess moderna högteknologiska inre spännande. Dessa kortsiktiga fördelar kompenserar med råge det höga priset på bilen. Priset kan till och med bli en försäljningsfördel eftersom det innebär ett snobbvärde som skiljer ut föraren från den stora massan. Det gör elbilar socialt attraktiva.

Tysk energimodell kan visa vägen

Ett annat exempel är det modiga greppet att införa stora subventioner i Tyskland för dem som var beredda att installera solpaneler på taket eller vindsnurror på åkern. Det tyska parlamentet beslöt år 2000 att bekosta dessa installationer och en gång om året dela upp notan mellan alla tyskar i form av en skattehöjning. Alla med ett tak eller en åker (det vill säga en majoritet) fick alltså en kortsiktig fördel, en lokal energikälla som deras landsmän bekostade, samtidigt som de bidrog till det långsiktiga målet att vänja av Tyskland med fossila bränslen. De som inte gillade den extra skatten kunde installera sol- eller vindenergi på sin fastighet och på detta sätt i slutändan göra en ekonomisk vinst.

Detta system var i kraft i många år innan det avskaffades av väljare som inte ville betala den extra skatten. Men under tiden installerades så mycket vind- och solenergi i Tyskland att landet nära på är fossil-oberoende under soliga och blåsiga dagar.

Fast i kortsiktiga tänkandets tyranni

Jag påstår inte att det blir lätt att finna på åtgärder som får stöd av en demokratisk majoritet. Tvärtom tror jag att det kortsiktiga tänkandets tyranni kommer att råda i årtionden framåt. Följden blir att ett antal långsiktiga problem inte får någon lösning även om de kunde ha fått det, samtidigt som de vållar alla väljare allt större svårigheter.

Översättning till svenska: Margareta Eklöf

___________________________________________________________________________________________

Noter

---

[2] For a deep look into the issue of discount rates, a good starting point is the debate that followed the recommendation of the Stern Report to use a low discount rate (1 % per year) when assessing the cost of future climate damage. See Lord Nicholas Stern et al, 2006, The Economics of Climate Change, Cambridge University Press, Cambridge, UK, ISBN 0-521-70080-9