Debatten om ålfisket tar ny fart

Hur den akut hotade ålen ska skyddas är en laddad fråga där olika intressen står mot varandra. Forskare vid Luleå tekniska universitet ser en spricka mellan den svenska linjen och EU-policyn, som siktar mot en åldödlighet ”så nära noll som möjligt”.

Ålfisket lär debatteras livligt framöver, för avgörande frågor ska upp till beslut. Havs- och vattenmyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att revidera den svenska ålförvaltningsplanen och ska bland annat utreda om licenserna för ålfiske bör kunna överlåtas till nya generationer av fiskare.

− Det är lite förvånande tycker jag, att regeringen öppnar för det. Min gissning hade nog varit att man i stället skulle vänta ut de här generationerna och på det sättet fasa ut ålfisket, säger Jens Nilsson, forskare i statsvetenskap vid Luleå tekniska universitet, LTU.

Enligt de senaste siffrorna från Havs- och vattenmyndigheten har 148 personer tillstånd att fiska ål, och i dagsläget beviljas inga nya licenser. Att regeringen öppnar för att förlänga ålfisket in i framtiden ger, som Jens Nilsson ser det, nytt bränsle till debatten om det svenska ålfisket.

Det är en debatt med högt tonläge, konstaterar han med hänvisning till sin pågående forskning. Tillsammans med kollegan Annica Sandström har han analyserat de intressekonflikter och dragkamper som finns kring ålen i Sverige. Forskarna har också undersökt hur den svenska ålpolitiken förhåller sig till politiken i EU. Forskarnas analys ingår i en större internationell utredning av den svenska ålförvaltningen, som leds av forskningsrådet Formas där experter från olika länder ska samlas och säga sitt om den svenska politiken.

Spricka mellan Sverige och EU

I de ännu preliminära forskningsresultaten ser Jens Nilsson och Annica Sandström att det finns stora likheter mellan EU och Sverige i synen på hur ålen ska skyddas, men de ser också en spricka i inställningen till ålfisket.

− Inom EU har man uttalat att åldödligheten ska ner till nivåer ”så nära noll som möjligt” men svensk policy är inte fullt lika strikt utan tar större hänsyn till yrkesfiskarnas intressen, säger Jens Nilsson.

Han beskriver hur svenska politiker i olika sammanhang har motsatt sig EU-direktiven för ålfisket. Till exempel protesterade den svenska regeringen när EU förra året ville förlänga det årliga fiskestoppet från tre månader till sex månader. 

− Den svenska regeringen ville se ett stopp på bara tre månader, som man haft tidigare.

I slutändan gick Sverige med på EU:s krav men Havs- och vattenmyndigheten valde att delvis lägga stoppet under en period då ingen fiskar ål i Sverige, vilket kritiserades av grupper som vill se starkare begränsningar av ålfisket.

Havs- och vattenmyndigheten har också kritiserats för maxtaket på 8,5 ton ål per ålfiskare och år. Det, menar kritikerna, är så högt satt att det inte får några konsekvenser för ålfisket eftersom ålfiskarna inte kommer i närheten av den nivån.

Ett svenskt kulturarv

I ett mejl till Extrakt skriver landsbygdsministern Peter Kullgren (KD), via sin pressekreterare, att regeringen vill att EU:s ålförordning ska ses över i sin helhet, för att bli långsiktigt hållbar. Han beskriver det svenska ålfisket som varsamt och begränsat.

Beslutet att låta Havs- och vattenmyndigheten utreda fortsatt ålfiske i nya generationer motiverar Kullgren, via pressekreteraren, med att ålfisket är ett svenskt kulturarv.

”Med rådande ordning kommer fisket att upphöra med dem som har de sista tillstånden. Därför vill vi se över förutsättningarna att möjliggöra överlåtelse.”

Han tillägger att den kommande reviderade ålförvaltningsplanen inte bara handlar om fisketillstånden utan kommer innehålla många olika åtgärder som främjar ålens överlevnad. Samtidigt, framhåller han, görs redan nu insatser på flera fronter för att hjälpa ålbeståndet att återhämta sig.

En aktör är tyst i debatten

Jens Nilsson ser att det i frågan om ålfiskets vara eller inte vara uppstår en krock mellan olika mål.

Han ser att det i debatten har bildats två läger. På ena sidan står yrkesfiskarna tillsammans med aktörer som arbetar med eller har ett intresse i kulturarvsfrågor. På andra sidan står miljörörelsen, sportfiskarna och experter inom miljöområdet.

Samtidigt som debatten om ålförvaltningen stundvis är högljudd finns det, enligt Jens Nilsson, en aktör som är förvånansvärt tyst.

− De stora aktörerna inom vattenkraften hörs nästan aldrig. Det är anmärkningsvärt eftersom det är vattenkraften tillsammans med fisket som bidrar mest till att ålarna dör.

”Den som sitter tyst är oftast nöjd”

Att vattenkraften innebär ett hot mot ålen i Sverige är allmänt känt, enligt Jens Nilsson, men att anpassa vattenkraftverken så att fler ålar tar sig förbi anläggningarna är dyrt. Det skulle också leda till att man inte kan utvinna lika mycket energi, vilket så klart är ett problem i en tid då behovet av förnyelsebar energi ökar.

Även om regeringen genomför vissa insatser riktat mot vattenkraften är kraven på att vidta åtgärder inte lika tydliga jämfört med kraven som ställs på fisket, menar Jens Nilsson.

− Min gissning är man inom branschen är ganska nöjd med läget, och att det är därför man inte är ute i debatten. Detta vet vi egentligen inte utifrån vår analys, men tidigare forskning indikerar att den som sitter tyst är ganska nöjd, om man inte är väldigt marginaliserad, vilket de här bolagen inte är, säger Jens Nilsson.

Han planerar att fortsätta följa den svenska ålpolitiken, och hur den utvecklas de närmsta åren.

Formas internationella utredning av Sveriges ålförvaltning ska vara klar och lämnas till regeringen senast till årsskiftet. Havs- och vattenmyndighetens förslag till en ny ålförvaltningsplan ska vara klar i augusti nästa år.