Hållbarheten i OS försämras varje år

För varje år spelet går av stapeln blir OS-arrangörernas hållbarhetsplaner mer ambitiösa. Samtidigt visar forskning att utvecklingen går åt motsatt håll.
– OS används för att legitimera enorma exploateringar, ofta på bekostnad av lokalbefolkningen. Vi borde fråga oss för vem OS eller VM egentligen arrangeras. Men svaret på den frågan är ofta obekvämt för politiker, säger Sven Daniel Wolfe, forskare vid universitetet i Lausanne.

”Inkluderande, öppna och rena”, försäkrar Kinas president Xi Jinping inför olympiska spelen i Peking 2022. Samma formulering används i OS-arrangörens hållbarhetsplan, där det också slås fast att evenemanget ska vara koldioxidneutralt och Pekings luft renare än på årtionden. Men samtidigt som all elektricitet under OS i Peking och den andra värdstaden Zhangjiakou ska komma från förnybara källor så står Kina fortfarande för världens största utsläpp av växthusgaser. Såväl Peking som Zhangjiakou är beroende av kol för att klara energiförsörjningen.

– Kinas utfästelser låter fantastiska och jag skulle verkligen vilja säga att det tyder på en ny hållbarhetsambition. Men det finns många exempel på att OS-arrangörer tenderar att tänja på sanningen eller rent av leverera lögner om hur hållbart evenemanget är. Det är riskfritt, för när väl forskare, journalister eller aktivister avslöjar det har OS vandrat vidare till nästa stad, säger Sven Daniel Wolfe, forskare i geografi som har tittat närmare på så kallade megaevenemang och deras påverkan på miljö och samhälle.

I en studie publicerad 2021 har han tillsammans med kollegor på universitetet i Lausanne, Schweiz, jämfört alla olympiska spel mellan 1992 och 2018, utifrån ett hållbarhetsperspektiv.

– Megaevenemangen är intressanta i sig, men de ger också en bra bild av våra största samhällsutmaningar. Människor lever ohållbart generellt, vi klarar inte av att ta det långsiktiga ansvaret. I de här stora evenemangen ser vi samhällsproblemen, men accelererade i turboeffekt.

Svårt få tag i data

Studien bygger på analyser av data i en omfattande databas som forskarna ägnat flera år åt att bygga upp, över megaevenemangens påverkan.

– Vi har använt oss av officiell statistik, lätt att verifiera. Den största utmaningen har varit att få tillgång till den. En stor del av den data vi använder är problematisk för arrangörerna – de har inget intresse av att dela med sig av sin statistik, säger Sven Daniel Wolfe.

Av den anledningen saknas bland annat data som jämför de olika evenemangens koldioxidutsläpp. Under OS i Kina är ytterligare en viktig fråga var snön – eller snarare vattnet som snön görs av – kommer från. Regionen är beroende av enorma mängder konstsnö för att vinter-OS ska kunna genomföras och i hållbarhetsplanen slår man fast att snön har tillverkats på ett miljövänligt sätt. Men hur det sker, utan att regionens känsliga vattenförråd påverkas, är fortfarande oklart.

Oklarheterna kring Kinas åtaganden vad gäller miljö och social rättvisa stämmer väl överens med utveckling som Sven Daniel Wolfe har sett i sin forskning. I jämförelsen av de olika olympiska spelen är OS i Salt Lake City 2002 det hittills mest hållbara. Där var arrangörerna noggranna med att hålla den uppsatta budgeten och att hela tiden ha allmänheten med sig. Framför allt var de noga med att i så stor utsträckning som möjligt använda sig av befintliga arenor och andra byggnader. Efter det försämras hållbarheten stadigt för varje år, ur alla aspekter.

– Det intressanta är att samtidigt som de olympiska spelens hållbarhet försämras så blir hållbarhet ett allt viktigare begrepp i samhället – även för OS-arrangörerna och Internationella olympiska kommittén. Vi blir alltså mer medvetna om hållbarhet samtidigt som vi blir sämre på det.

Mindre evenemang – mer hållbara

Storleken är helt avgörande – ju mindre evenemang desto mer hållbart. En annan viktig faktor är om det går att använda befintlig infrastruktur. Fotbolls-VM för herrar i USA 1994 – när Sverige tog brons – är ett exempel på ett ovanligt hållbart arrangemang. Men kritiken lät inte vänta på sig, att använda existerande arenor i stället för att bygga nytt sågs av många som alltför låg standard.

– Politiskt är det ett svårt upplägg, den kanske främsta drivkraften för att anordna de här stora evenemangen är pengar – byggindustrin älskar megaevent.

Inte bara byggaktörer ser möjligheter med de stora evenemangen. För många fattigare länder handlar det om prestige: OS är en möjlighet att visa hur framgångsrikt och mäktigt ett land är. Inte sällan legitimerar det enorma exploateringar. Alla megaevenemang orsakar skada i mer eller mindre omfattning, menar Sven Daniel Wolfe. Men generellt är evenemang i norra Europa mindre skadliga, mycket för att de ofta håller en lägre profil.

– Många städer är skuldsatta i decennier efteråt. OS i Brasilien var katastrofalt sett till hållbarhet. 10 000-tals människor tvingades lämna sina hem. När ekonomi och profit ställs mot hållbarhet vinner pengarna varje gång. Marken nära de här arenorna och OS-byarna stiger otroligt i värde och det är enklare att tjäna pengar på en exklusiv shoppinggalleria eller ett lyxhotell än på hyreshus för låg- och medelinkomsttagare.

Den kortsiktiga synen på intäkter har styrt OS-planeringen i många år. Ofta står både arenor och hotell tomma efter att de sista OS-medaljerna delats ut; I Sotchi blev hotellområden till spökstäder inom ett år efter OS.

Kulturellt värdskap

Går det överhuvudtaget att arrangera olympiska spel på ett hållbart sätt? Ja, säger Sven Daniel Wolfe, men det krävs en tydlig kursomläggning och det är bråttom. Utvecklingen går alldeles för långsamt, menar han, och under tiden blir människor av med sina bostäder och naturen tar oreparerbar skada.

I den jämförande studien föreslår han och övriga författare att OS inte måste hållas på nya platser. Aten skulle kunna vara en naturlig plats för sommar-OS, kanske med ett annat land som kulturell värd. Tävlingarna hålls i Aten, med Kamerun eller Peru som värd.

Men framför allt efterlyser han en institutionell röst med tyngd som kan granska huruvida arrangörerna lever upp till sina utfästelser. I dag lyfter IOK, internationella olympiska kommittén, gärna fram hållbarhet som ett viktigt kriterium, men gör inget för att följa upp OS-städernas löften och åtaganden.

– IOK:s makt är betydligt större i urvalsprocessen än i genomförandet, då släpper man taget. I dag får lokala aktivister och journalister stå för granskningen och det är inte sällan ett farligt jobb.