Därför blir sjöarna allt brunare

Bruna sjöar är tråkiga att bada i och dyrare att rena för att använda som dricksvatten. Så hur kunde bruna sjöar bli den vanligaste sjötypen på jorden? Forskaren Emma Kritzberg reder ut.

Den ser inte mycket ut för världen. Väl dold bakom tallar och granar gömmer sig en försvinnande liten bäck med långsamt rinnande vatten.

– Perfekt! säger Emma Kritzberg exalterat.

Hon är professor i akvatisk ekologi vid Lunds universitet, och vi befinner oss på en gammal myrmark i norra Småland. Enligt Lantmäteriets karta har vi precis hittat Bökabackabäcken. Utrustad med ett vattenglas hasar Emma Kritzberg den sista branta biten ner till diket. För säkerhets skull greppar hon tag i första bästa buske med vänsterhanden innan hon lutar sig över bäcken.

När hon håller upp det fyllda vattenglaset är innehållet kraftigt brunfärgat. Det var precis som hon trodde. Bruna sjöar är den vanligaste sjötypen på jorden, och inlopp från myrar och barrskog tenderar att vara brunast.

– Det är inte så att man automatiskt ska tänka att det är ett sjukdomstillstånd, men våra sjöar blir brunare i snabb takt. Det kallas för brunifiering, säger hon.

Som att koka te

Att vattnet är brunt har sin förklaring. Emma Kritzberg brukar jämföra det med att koka te. När det finns tjocka lager med gamla växtdelar i marken ökar risken för att löst organiskt material följer med regnvattnet ut i sjön. Om man häller vatten på en tepåse färgas vattnet brunt av tebladen och precis så fungerar det också när det organiska materialet färgar en sjö. Att just barrskog tenderar att göra sjöar bruna är inte heller en slump.

– Barr är svårnedbrytbart. Det är surt och innehåller massa tanniner som nästan inga djur vill befatta sig med och som svampar och bakterier är långsamma på att bryta ner. Därför får vi ett tjockare organiskt markskikt här som inte finns i en lövskog eller på en jordbruksmark, säger Emma Kritzberg.

Flest bruna sjöar finns i landskap där granen är särskilt vanlig. Småland, Halland, Blekinge toppar ligan.

– Brunifieringen är ett fenomen som vi ser i hela landet, hela vägen upp i norr, men trenden är som starkast i södra Sverige, säger hon.

Dyrare att rena brunt dricksvatten

Vattenfärgen får stora konsekvenser för ekosystemet. Ljuset har svårt att bryta sig igenom bruna vatten, vilket är dåliga nyheter för både växtplankton och undervattensvegetation som är beroende av ljus för fotosyntesen. En fisk som är beroende av sin syn för att lokalisera sitt byte får också svårt att klara sig i bruna vatten. Det är helt enkelt för mörkt. Den som är intresserad av fiske kommer därför att tycka att det nappar dåligt. Den som gillar att bada åker förmodligen till en klar sjö i stället.

– Många människor har en stark känslomässig relation till vatten. Många har vuxit upp i närheten av en sjö, eller så har man kanske återbesökt vissa sjöar extra mycket om somrarna. Många har själva observerat förändringen i vattenfärg, säger Emma Kritzberg.

Brunifieringen kan också få samhällsekonomiska konsekvenser. Sjön Bolmen förser till exempel en halv miljon människor med dricksvatten i sydvästra Skåne. När sjön började användas som dricksvattentäkt på 1960-talet var den klar, men nu är den i stället så brun att kommunerna måste lägga stora pengar på att rena vattnet i reningsverk. I Blekinge har kommunerna ställts inför liknande problem.

– Lyckebyån är exceptionellt brun. Där har det funnits ett dricksvattenverk sedan 1830, men nu har man tvingats leda om vattnet genom en rullstensås för vattnet har blivit så brunt att de måste tillsätta så ohyggligt mycket kemikalier annars. Sådana infrastrukturprojekt kostar hissnande summor så klart, säger Emma Kritzberg.

Sjön som landskapets skorsten

Ett par kilometer från den skogbevuxna myrmarken ligger sjön Stråken. Här finns Aneboda fältstation där Emma Kritzberg läste sin allra första limnologikurs en gång i tiden. Det är också här det bruna vattnet från Bökabackabäcken rinner ut så småningom.

Med blotta ögat ser Stråken lika brun ut. Emma Kritzberg tar av sig barfota och går fram till stenstranden med ännu ett vattenglas. Färgen är förvånansvärt ljus. Vattnet är inte helt klart, men inte långt ifrån. Så vart tog det bruna vägen?

En del organiskt material förbrukas av bakterier och solljuset hjälper till att slå sönder molekylerna så att de inte absorberar ljus på samma sätt. I viss mån kan det organiska materialet också sjunka till botten och bilda sediment.

– Men när det blir tillräckligt brunt räcker de naturliga processerna inte till. Då får vi de här riktigt bruna sjöarna. Sjöarna har också betydelse för den globala kolcykeln. Ju brunare sjö du har, desto mer koldioxid släpps ut till atmosfären. Jag brukar säga att bruna sjöar är landskapets skorsten, säger Emma Kritzberg.

På Aneboda fältstation arbetade världens första limnologiprofessor Einar Naumann för hundra år sedan. Fortfarande står sig Sverige väl inom forskningsfältet, men för fältstationen har det gått desto sämre. Byggnaden är utplockad och öde. Vid vägen sitter en ”till salu”-skylt.

– Jag tycker det är så tråkigt att det ska säljas för det är ju verkligen helt unikt. Den första limnologiska forskningen som gjordes överhuvudtaget, den gjordes här. Som lärare hade vi fältkursen här en vecka om året, men det blev för dyrt för institutionen att behålla stationen, säger hon.

Gamla data löste mysterium

Från Aneboda har Emma Kritzberg också hämtat helt avgörande datapunkter som hon använt i sin egen forskning. Den ökade brunifieringen förklaras till viss del av klimatförändringarna. Länge ansågs det också vederlagt att försurningen gjorde sjöarna onaturligt bruna under 1970- och 1980-talen, men hon kunde utmana den tesen genom att resa tillbaka i tiden.

Redan 1935 och 1936 provtog forskaren Lars Thunmark 50 sjöar i området kring Aneboda. De var precis lika bruna som på 1980-talet. I stället fann hon svaret i skogsbruket.

– Tittar man på statistik för virkesvolym är siffrorna slående. Granen har ökat exceptionellt mycket det senaste seklet. Vi kan inte förklara de långsiktiga trenderna för vattenfärg utan att ta med granvolymen. Det här blev den första publikationen som ger riktigt starkt stöd för att markanvändning är en viktig faktor bakom brunifiering.

Brunifieringen kan till viss del motverkas genom att plantera mer lövskog i kantzoner mot vatten, men det lär ta tid och det kräver mer forskning, konstaterar hon. Själv undersöker hon just nu hur mycket löst organiskt material som läcker från dikade torvmarker.

Tredje gången gillt

Vi hinner besöka ett tredje vatten för dagen. Emma Kritzberg skickar ner en rund, vit platta i ett enkelt snöre. Det är en så kallad secchiskiva och används för att mäta siktdjup. I bruna sjöar försvinner den vita plattan snabbt och sjön Fräjen är inget undantag.

Efter att ha plockat fram dagens sista vattenglas visar det sig att färgen hamnar någonstans mitt emellan Stråken och Bökabackabäcken. Trots att vi bara rört oss några kilometer har vi fått tre helt olika vattenprover.

– Jag har alltid tyckt att vatten är spännande för att det är så centralt för allt liv. Både naturens liv, men också det mänskliga livet. Vi är alla så beroende av det. Skillnaderna blir väldigt tydliga när man tittar på hur olika vattenglasen är, säger Emma Kritzberg.