Dags att väcka liv i folkparkernas radikala historia

I dag förknippar nog de flesta folkparkerna med dansbandskvällar och sommarkonserter, men parkerna bär på en dramatisk historia om kamp för demokrati och inflytande. Mot alla odds lyckades gräsrotsrörelser komma över mark och bygga egna samlingsplatser. Nu riskerar den historien att glömmas bort.

Många av de tidiga folkparkerna byggdes i utkanten av industristäder, på platser som har högt markvärde i dag. Det är lockande att bygga bostäder på de nu centralt belägna grönområdena, men sådana byggprojekt ska göras med stor eftertanke, menar Johan Pries, forskare vid Lunds universitet.

− Folkparkerna är en viktig symbol för demokratiska rättigheter. De byggdes av gräsrotsrörelser, mot alla odds, i en tid då det i många fall inte var tillåtet att använda offentliga ytor för politiska samlingar, säger han.

I ett nystartat forskningsprojekt kommer han att titta närmare på vad som har hänt med folkparkerna och hur deras kulturarv kan bevaras.

Lurade markägarna

De flesta av dagens folkparker och folkets hus byggdes i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Som mest fanns det omkring 700 folkparker och 2 000 folkets hus, spridda över landet. Ofta drevs de gemensamt av fackföreningar, idrottsföreningar, nykterhetsrörelsen och ibland hembygdsföreningar.

− I många fall var de här platserna något folk verkligen kämpade för att skapa, säger Johan Pries.

Han berättar om Folkets hus i Övraby utanför Ystad som exempel. Det byggdes av strejkande arbetare som själva bröt graniten och släpade den till platsen för att kunna lägga husets grund.

Bygget av folkparkerna finansierades ofta genom insamlingar och donationer. När man väl hade fått ihop pengarna kom nästa utmaning: att lyckas köpa mark.

− Det var ingen som sa ”å vad roligt att ni vill bygga en park!” Ofta fick man lura markägaren genom att skicka fram en enskild person att köpa marken, utan att avslöja vad den skulle användas till, säger Johan Pries.

Många parker har sålts

De flesta folkparkerna på landsbygden är fortfarande föreningsägda eftersom marken inte har något stort värde, men i städerna har många parker sålts och deras framtid är i många fall osäker.

Folkets park i Malmö, som var den allra första folkparken, har hotats i flera omgångar, men är fortfarande kvar. Andra parker är helt bortbyggda, som den i Nässjö. Det finns också fall där man har gått en mellanväg. Johan Pries nämner Folkets park i Linköping som exempel.

− Där har man byggt bostäder på marken men sparat entrén och vissa gamla träd, säger han.

Att behålla parkerna är en viktig del i att bevara deras kulturarv, men det räcker inte att de finns kvar rent fysiskt. Berättelsen om dem måste också hållas levande, förklarar Johan Pries.

− Mitt intryck är att man inte tänker på den större historien bakom folkparkerna. De här platserna anses inte så relevanta i dag, säger han.

Han konstaterar att det finns en berättelse om Sverige som går ungefär så här: Det var ett tufft liv med utvandring och svält men sedan kom välfärdsstaten och ställde allt till rätta.

− Vi lägger fokus på välfärdsstaten och glömmer bort den politiska kampen, säger han.

”Platserna kan blomma upp igen”

Många folkparker ägs numera av kommunerna och Johan Pries ser en paradox i att platser som skapades underifrån, av gräsrotsrörelser, nu förvaltas av offentliga aktörer.

− Jag hoppas att vi genom vårt projekt ska kunna hjälpa kommunerna med hur de kan visa och uppvärdera de här platsernas kulturarv, säger han.

Att folkparkerna i dag inte spelar någon avgörande roll för föreningslivet tror han beror på att det i stor utsträckning finns andra lokaler tillgängliga, ofta drivna i offentlig regi som till exempel medborgarhus och bibliotek.

− Det finns inte samma behov av att skapa platser underifrån nu som i början av 1900-talet, men vi kan inte räkna med att det alltid kommer vara så, säger han.

Han konstaterar samtidigt att folkparkerna inte helt och hållet har spelat ut sin roll som samlingsplatser för gräsrotsrörelserna. Under flyktingåret 2015 användes till exempel många folkparker till olika aktiviteter, som språkverkstäder.

− Det visar att de här platserna kan blomma upp igen när det uppstår ett behov, säger han.

Han tror att det finns mycket som vi i dag kan lära av folkparkernas historia.

− De här platserna påminner om att det krävs nytänkande och uppfinningsrikedom för att tackla samhällsproblem. Ibland måste man prova sig fram och tänka nytt. Det symboliseras starkt av folkparkerna och jag tror att vi behöver berätta den historien, säger han.