Det finns brister i hanteringen av radioaktivt avfall som kommer från andra verksamheter än kärnkraftverk. Strålsäkerhetsmyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att kartlägga hanteringen och se vilka lösningar som finns i andra länder.

Radioaktiva strålkällor används för en rad funktioner inom till exempel sjukvård, industrier och forskning. Cirka fem procent av allt radioaktivt avfall i Sverige kommer från andra verksamheter än kärnkraftverk. På Strålsäkerhetsmyndigheten ser man att det saknas en tydligt utpekad aktör som ska ta hand om det här avfallet slutgiltigt. Det leder till att avfallet i stället lagras på platser där det inte är tänkt att förvaras.

− Det blir stående hos dem som har gett upphov till det, vilket i många fall är okej ett tag, men det fungerar inte i längden, säger Erica Brewitz, specialist vid Strålsäkerhetsmyndigheten.

Det radioaktiva avfallet som kommer från andra verksamheter än kärnkraftverk har i regel förhållandevis låg radioaktivitet, och utgör ingen omedelbar risk för människors hälsa eller för miljön.

− Det är inte farligt men vi lyfter ändå bristerna i hanteringen som ett miljöproblem eftersom vi ser en risk att det kan finnas radioaktivt avfall ute i samhället som vi inte känner till, säger Erica Brewitz.

Hon förklarar att den bristande avfallshanteringen blir ett särskilt stort problem i relation till så kallade ”herrelösa strålkällor”. Det handlar om radioaktivt avfall som ingen vill kännas vid och ta ansvar för.

− Sådant dyker upp lite här och var. Det kan vara strålkällor som är så gamla att de inte finns registrerade i systemet för reglering. Strålsäkerhetsmyndigheten har i uppgift att se till att de tas omhand, och det blir problem när ingen aktör vill ta emot dem.

I kartläggningen som nu påbörjas ska Strålsäkerhetsmyndigheten bland annat göra en internationell utblick för att se hur andra länder har löst hanteringen av avfallet.

Kartläggningen ska redovisas senast den 31 oktober 2024.