Bostäder åt alla ökar kraven på Indiens arkitekter

Den snabba urbaniseringen i kombination med klimatförändringar väntas drabba Indiens fattiga och utsatta människor hårt. Indiens regering har som målsättning att skapa bostäder för alla. Detta ökar kraven på landets arkitekter och stadsplanerare. Syftet med projektet Building Inclusive Urban Communities är att öka kunskapen om social hållbarhet redan vid utbildningen av dessa yrkesgrupper.

Hallå där Ebba Brink, forskare vid Centrum för hållbarhetsstudier vid Lunds universitet, som har medverkat i projektet och bland annat besökt så kallade informella områden, slumområden, i Indien.

1. Vilka erfarenheter gav besöken i slumområdena?

Det första som slog mig var att det inte fanns några grönområden eller träd, och luften var tjock av rök från brinnande sopor. Ett område vi besökte var inklämt mellan stadens avrinningskanaler och havet, och ett annat gränsade till en soptipp. Det blev tydligt hur alla utmaningar är sammanlänkade – bristen på planering, sanitet, sophantering och byggnormer som gör att de här områdena blir så sårbara för klimateffekter. Även en liten översvämning kan få väldigt stora konsekvenser för de som bor där.

1. Hur kan bättre planering hjälpa de boende där?

Det är viktigt att ta ett helhetsgrepp, där planerare och arkitekter tänker in riskreducering och klimatanpassning i varje nytt projekt. Samtidigt behöver man jobba med de som bor i området för att ta fram lösningar som är lokalt förankrade. Insatser kan exempelvis vara att bredda gatorna så att utryckningsfordon kommer fram eller bygga hus med högre lägstanivå där det finns risk för översvämning. Det kräver ofta svåra beslut eftersom det redan är folk som bor på marken som behövs till åtgärderna.

1. I projektet nämns social hållbarhet, vad betyder det här?

Att man måste kombinera mjuka och hårda insatser. Det räcker inte med att till exempel enbart installera toaletter för att få till sanitet utan man måste också utbilda människor i hygien, ha en plan för hur de ska hantera tömning med mera. På samma sätt kan det sociala kittet som gör att saker ändå fungerar i de här områdena påverkas när människor flyttas från egenbyggda bostäder till höghus.

1. Varför är projektet viktigt?

Arkitekter och planerare har ju en extremt viktig roll när det gäller att bygga säkra och inkluderande städer. Här byggs medvetenhet hos unga människor som precis ska in i karriären, det ger större effekt. Akademiker i Indien kommer ofta från högre samhällsklasser och har kanske aldrig besökt ett slumområde, så att bekanta sig med dem genom studiebesök och kursuppgifter var en viktig erfarenhet för många.

1. Vilka är projektets resultat?

De konkreta resultaten är 16 fallstudier om informella områden som ska användas i utbildningar och läroplaner hos de medverkande universiteten i Indien. Ett annat viktigt resultat är hur studenternas syn på hållbarhet vidgades: från att mest handla om byggnaders miljöprestanda till att även inkludera social hållbarhet. Vi blev positivt förvånade över hur snabbt studenterna tog till sig de koncept och metoder vi introducerade, och hur engagerat de diskuterade ämnen som katastrofriskreducering, grönstruktur, föroreningar och menshygien.

1. Kan resultatet tillämpas på andra platser?

Ja, tanken är att andra högskolor i Indien ska kunna använda de nya kursplanerna och fallstudierna i sin undervisning. Detta är ett av målen för projektets slutkonferens som ska ske i februari, att få nationell spridning.

1. Vilka nya kunskaper tar du med dig från resan?

Det var en förmån att få jobba med arkitekter och planerare och jag fick fördjupad syn på hur stadsplaneringen påverkar mitt eget ämne, klimatrisk, och inte alltid till det bättre. Ett exempel från Mumbai är hur boende omplaceras till dåligt ventilerade höghus där det blir väldigt varmt och sjukdomar som tuberkulos lätt sprids. Det beror på en modell där slumuppgradering finansieras av att byggherren får överta den mark som blir över. De tjänar alltså på att bygga på så liten yta som möjligt! Våra indiska kollegor var kritiska till fenomenet och kallade denna typ av socialt boende för ”vertikala slummar”.