Artrika ängar och naturbetesmarker börjar bli sällsynta. En förhoppning har varit att vägrenar och kraftledningsgator kan gynna den biologiska mångfalden på samma sätt – men nu visar forskning att även om det kan vara artrika miljöer så är det andra arter som trivs där.

Traditionellt skötta ängs- och betesmarker är livsmiljö för en rik mångfald av både växter och pollinatörer. Men hagmarkerna har minskat stadigt i många år, något som har fått forskare att fråga sig om landets vägkanter och kraftverksgator – där gräsmarksmiljöerna på flera sätt liknar ängsmarker – skulle kunna vara ett komplement till de artrika ängarna. I en nyligen publicerad studie har forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet jämfört biodiversiteten i vägrenar och kraftverksgator och jämfört med den i naturbetesmarker.

– Vi såg att både vägrenar och kraftledningsgator kan hysa lika många arter av växter, humlor och fjärilar som fina betesmarker, men det handlade delvis om andra arter. Arter som är specialister, och ofta hotade, saknades för det mesta i dessa nya miljöer, säger Juliana Dániel-Ferreira, den forskare som ledde studien, i ett pressmeddelande.

Det tror forskarna kan bero på att exempelvis kraftledningsgator erbjuder andra resurser än betesmarker, man har till exempel sett att fjärilsarter som ofta kopplas till skogen är vanliga där.

– Även om tidigare studier har visat att växter som trivs i vägrenar brukar vara generalister, kan dessa miljöer vara avgörande för att livskraftiga populationer av dessa arter bevaras, säger Juliana Dániel-Ferreira.

En slutsats är att betesmarkernas artrikedom är unik, men i blomfattiga landskap kan vägrenar och kraftledningsgator ändå bli en god resurs – om de sköts så att flora och fauna gynnas.