När den biologiska mångfalden minskar i betes- och stäppmarker lagras också mindre kol. Forskare tror att det beror på att i gräsmarker med färre arter bryts växtligheten ner snabbare.

En tredjedel av världens landbundna kolförråd finns i gräsmarker som stäpp, savann och naturbetesmark. I dessa gräsmarker ökar kolhalten när mångfalden av växter ökar – något som syns extra tydligt i varma och torra delar av världen. Det framgår i en global studie, där forskare vid bland annat Sveriges lantbruksuniversitet har analyserat data från olika gräsmarker på sex kontinenter. Man har bland annat tittat på växtligheten på Svalbards tundra, på naturbetesmarker i Alperna, i Serengeti och på nordamerikanska stäpper.

Sambandet mellan artrikedom och kolinlagring beror inte på att mängden växtbiomassa är större på artrika marker, som forskarna först trott. I stället handlar det om växtlighetens kemiska sammansättning, kol-kväve-kvoten. Artrika marker har en mindre andel kväve i förhållande till kol, vilket betyder att växterna innehåller mindre protein i förhållande till växtfiber. Det växtmaterialet bryts ner långsammare i marken än växtmaterial med mer kväve.

Att sambandet är extra starkt i varmare klimat tror forskarna hänger ihop med att växter som är anpassade till värme producerar ämnen som skyddar mot uttorkning och sol, och som också bryts ner långsammare.

– Studien kan få långtgående följder, eftersom den antyder att en ekosystemförvaltning som återställer växternas mångfald i gräsmarker sannolikt förbättrar markens kolbindning, särskilt i varma och torra klimat, säger Marie Spohn, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet och en av forskarna bakom studien, i ett pressmeddelande.