Återvinning av kärnbränsle förknippat med stora kostnader

Kärnkraftsforskare har fått närmare 50 miljoner från Energimyndigheten för ett projekt med fokus på återvinning av använt kärnbränsle. Att bygga en återvinningsanläggning är dyrt och förknippat med risker, men det är en investering som behövs enligt projektledaren Christian Ekberg.

Mycket av kärnkraftsforskningen i Sverige fokuserar på utveckling av nya reaktorer. Christian Ekberg, professor i kärnkemi och industriell materialåtervinning vid Chalmers, beskriver det nya projektet som en kraftsamling för att även öka kunskapen om hur man kan nå en mer effektiv användning av kärnbränslet.

Någon verksamhet för upparbetning av kärnbränsle har aldrig funnits i Sverige men det finns anläggningar i andra länder. Den teknik som i dag används internationellt fungerar dock inte för den nya typen av kärnkraftssystem, generation fyra, som är under utveckling, och det är detta som står i fokus för det nya projektet.

”Kan spara naturresurser”

Att upparbetning av kärnbränsle har hamnat i skuggan av forskningsprojekt som fokuserar på utvecklingen av reaktorer tror Christian Ekberg beror på att det i dagsläget finns god tillgång till billigt uran. Det, menar han, gör att det saknas ekonomiska motiv till att upparbeta och återvinna kärnbränslet.

− Så kommer det kanske inte vara om 50-70 år, och det är bättre att vi börjar jobba med detta nu och inte när vi har kniven mot strupen, säger han.

Även om det just nu saknas ekonomiska argument för upparbetning ser han att det ändå finns andra skäl att satsa inom området.

− Genom att återvinna kärnbränsle sparar vi på naturresurserna. Om vi kan få ut mer energi ur uranet minskar behovet av nya gruvor, säger han.

Att återvinna kärnbränsle lyfts också fram som ett sätt att förkorta tiden som avfallet måste slutförvaras, men fortfarande finns frågetecken kring hur mycket tiden kan kortas.

Farlig process

Återvinning av kärnbränsle är inte okontroversiellt då tekniken är förknippad med stora risker. Processen där kärnbränslet upparbetas är känslig och en olycka eller ett attentat mot en återvinningsanläggning kan få allvarliga konsekvenser. Effekterna skulle till och med kunna bli värre än vid en olycka eller ett angrepp mot ett kärnkraftverk.

− Man plockar isär radioaktiva prylar så det är en potentiellt farlig verksamhet där man behöver både hängslen, livrem och skyddshandskar. Visst finns det risker, men man kan säga detsamma om vattenkraftsdammar. Ett attentat mot någon av våra stora dammar skulle också få förödande konsekvenser, säger Christian Ekberg.

Frågan om det är rätt att satsa på återvinning av kärnbränsle krokar i diskussionen om det alls är rätt att satsa på kärnkraft, en debatt som just nu rasar för fullt. Kärnkraftsförespråkarna menar att kärnkraften är en viktig pusselbit i energisystemet eftersom den bland annat är oberoende av väderförhållanden. Kritikerna framhåller att kärnkraften inte står sig ekonomiskt i konkurrensen med andra fossilfria energislag och menar i stället att tillförlitligheten kan uppnås med batterier.

− Om man kommer till slutsatsen att vi behöver kärnkraft tycker jag att det är rimligt att också satsa på bränsleåtervinning, säger Christian Ekberg.

Extrema saneringskostnader

Jämte säkerhetsriskerna är ett av de främsta argumenten mot en satsning på återvinning att verksamheten är dyr. Både att bygga anläggningarna och att sanera dem vid avveckling är förknippat med stora kostnader. Ett exempel är återvinningsanläggningen Rokkasho i Japan, som skulle ha stått klar år 1997. Anläggningen är fortfarande inte färdig och invigningen har skjutits upp över 20 gånger. Redan år 2017 låg notan på 122 miljarder dollar.

Det stämmer att det är dyrt. Det är svindyrt.

Ett annat exempel är det numera stängda området Sellafield i Storbritannien. Här fanns tidigare flera olika anläggningar kopplade till kärnbränslen, bland annat återvinningsanläggningen Thorp. På området pågår nu ett utdraget saneringsarbete där slutnotan är osäker men uppges kunna landa på cirka 100 miljarder pund. Arbetet bedöms vara klart först år 2125.

Kopplat till Sellafield har det också blivit tydligt att upparbetning kan vara förknippat med miljöproblem. Medan anläggningen var igång, under 1990-talet och början av 2000-talet, rapporterades det om radioaktiva utsläpp som nådde ända fram till de nordiska ländernas kuster.

Kräver stora investeringar

För att en återvinningsanläggning ska kunna byggas i Sverige krävs stora satsningar och det är i dagsläget oklart om det finns aktörer som har pengarna och viljan. I det nystartade forskningsprojektet samarbetar forskarna med företaget Kärnfull AB. Det är ett litet elhandelsbolag som levererar el från kärnkraft. De har också en gren inriktad mot utveckling inom kärnteknik men hittills har inga konkreta projekt påbörjats. Företaget har inte de ekonomiska muskler som krävs för att bygga en återvinningsanläggning.

− De är med för att säkerställa att det vi forskar på är relevant för en eventuell framtida ansökan om att få bygga en anläggning. Som vetenskapare kan vi lätt fastna i molekyler och hur de beter sig, men kanske är inte bara detta viktigt, säger Christian Ekberg.

Det är ju enorma kostnader vi ser i Rokkasho och Sellafield. Är detta extrema fall eller kan man tänka sig sådana här kostnader även för en eventuell anläggning i Sverige?

− Fukushima och stängningen av kärnkraft i Japan 2011 påverkade nog en del i Rokkasho. Det var nog inte bara tekniken som gjorde att det drog ut på tiden och blev dyrt utan en hel del politik inblandat. Med den kunskap vi har i dag skulle vi säkert kunna bygga anläggningar som är lättare att sanera när de inte ska användas längre, men det stämmer att det är dyrt. Det är svindyrt.

Är det värt det?

− Det måste ställas mot alternativen, som är att öppna nya gruvor för att bryta uran eller sällsynta jordartsmetaller, som behövs i till exempel vindkraftverk och batterier. Även gruvor kostar pengar och så fort vi pratar om att öppna nya gruvor i Sverige blir det ju dessutom ramaskri.

Kan det inte också vara ett alternativ att minska vår energiförbrukning?

− Allt vi gör i samhället från elbilar till grönt stål kräver mer el. Jag tror ingen seriös person tror att elförbrukningen kommer att minska i en värld som gör allt för att minska CO2.