Antalet lekplatser har minskat med hälften

Inte nog med att Sveriges lekplatser i dag är hälften så många jämfört med för 25 år sedan, de som finns kvar är dessutom av mycket varierande kvalitet. Det visar ett nyligen avslutat miljöanalysprojekt från SLU.

Många av våra svenska lekplatser byggdes under 1960- och 1970-talet. När de sedan behövde rustas upp runt millenniumskiftet begränsade 1990-talets lågkonjunktur kommunernas ekonomiska utrymme. Dessutom hade en ny standard med strängare krav på säkerhet tillkommit.

– Många kommuner beslutade då att ta bort flera av sina lekplatser.

Det berättar Märit Jansson, docent och universitetslektor i landskapsplanering vid Sveriges lantbruksuniversitet, som redan för snart 20 år sedan kontaktade ett antal kommuner för att ta reda på hur de såg på lekplatsernas framtid. I ett nyligen avslutat miljöanalysprojekt kan hon konstatera att minskningen av lekplatser i många kommuner har fortsatt.

Stora variationer i kvalitet

I projektet har forskarna räknat ut att det finns 9590 kommunalt förvaltade lekplatser i Sverige i dag. Någon exakt jämförelsesiffra bakåt i tiden saknas, men tack vare de rundringningar som genomförts tidigare uppskattas minskningen till en halvering.

– Antalet verkar ha minskat drastiskt, och minskningen verkar fortsätta.

Men det är inte bara kvantitet av lekplatser som har bedömts, forskarna har även undersökt deras kvalitet, där olika aspekter av hållbarhet ingår, liksom en bedömning av hur lekvänlig platsen är och närheten till naturen.

Resultatet uppvisar stora variationer i kvalitet mellan olika lekplatser. Utmärkande för de lekplatser som får låga poäng är enligt Märit Jansson att de inte har utformats med hänsyn till platsens unika förutsättningar, och att de utgår från prefabricerade lösningar.

– De förtillverkade lekplatserna är ett sätt att garantera säkerhet enligt den europeiska och svenska standarden. Eftersom de prefabricerade lösningarna är dyra så har kommunerna ofta råd med färre lekplatser.

Förkastat lekplatsen som koncept

Miljöanalysprojektet visar dock att det finns stora variationer mellan kommunerna. I Älmhult, Höganäs och Kungsbacka har till exempel antalet kommunalt förvaltade lekplatser ökat på senare år. Och i Örebro kommun, som Märit Jansson lyfter som ett praktexempel på annorlunda tänkande, har man valt en annan väg.

– I Örebro har kommunen förkastat lekplatsen som koncept och i stället skapat intressanta miljöer utifrån platsernas unika förutsättningar, exempelvis genom att använda kullar och vegetation som utgångspunkt.

Och problemet som många kommuner lyft, med de stora kostnaderna som det innebär att följa alla säkerhetskrav, har Örebro också hittat en kreativ lösning på.

– Deras naturbaserade ”lekotoper” har inte bara fördelar för leken, de har återanvänt material och använt lekredskap i mindre utsträckning. På så sätt blev det också billigare än att köpa in färdiga lösningar.

Risker ger möjlighet till utveckling

Märit Jansson betonar att säkerhetskraven tycks vara en stark bidragande orsak till att antalet lekplatser minskar.

– Det har lagt fokus på lekredskap och mindre på annat som skapar bra lekmiljöer, som vegetation. Det gör att de lekplatser som finns kvar ofta är tillrättalagda och tråkiga.

Hon tycker också att säkerhetstänkandet ibland landar fel och hänvisar till studier som visar att när barn ställs inför problemställningar hittar de ofta sätt att hantera risker, och att de behöver träna sig i just riskhantering, som att klättra i träd. Att ställas inför utmaningar och risker bidrar till deras mentala utveckling, hälsa, lycka, inlärning och självförtroende, betonar hon.

– Jag säger inte att lekplatser ska vara farliga, men barn behöver ett visst mått av risk för att utvecklas, vilket de inte får göra i dagens ofta mycket tillrättalagda lekplatser.