Aktivist eller engagerad tjänsteperson?

När politiker kallar statstjänstemän för aktivister är det en normförskjutning i den svenska demokratin, menar Jan Olsson, professor i statskunskap. Han tror att myndigheterna kommer att möta fler värdekonflikter – något de är dåligt rustade för.

Är anställda på Folkhälsomyndigheten som vill arbeta mer proaktivt med klimatfrågan aktivister? Dagens Nyheter rapporterade häromveckan om tjänstemän på myndigheten som kallats aktivister av en chef, och uppmanats att vända sig till företagshälsovården.

I början av året stod det klart att Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik, som varit öppen med att han gärna hade fortsatt, inte fick förnyat förtroende. ”Bort med asylaktivister”, kommenterade den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder på Twitter.

– Det går förstås att definiera begreppet på olika sätt. Det är tråkigt när det används som ett skällsord, en etikett man klistrar på människor som man tycker håller på med fel saker. Aktivism rymmer många positiva saker, kunskap som har vuxit fram ur ett engagemang. Dessa personer har ofta innovativa och entreprenöriella drag, kvaliteter som efterfrågas av många chefer.

– Kanske är personerna på Folkhälsomyndigheten aktivister, men man kan också säga att de är engagerade tjänstepersoner, säger Jan Olsson vid Örebro universitet.

I sin forskning har han tittat på det han kallar grön offentlig etik, hur värdekonflikter i miljöfrågor hanteras av tjänstemän i offentlig verksamhet. Tillsammans med Erik Hysing har han skrivit boken Green inside activism for sustainable development om ”gröna tjänstemannaaktivister” i vissa kommuner, som driver miljöarbetet framåt trots en ofta trögarbetad politik.

”Väldigt osvenskt”

Politiker som anklagar statliga tjänstemän för att vara aktivister är något väldigt osvenskt, menar Jan Olsson, och något helt annat än de självständiga ämbetsverk som är unika för Sverige.

– Det är väldigt radikalt. Det är en utveckling som drivs på av Sverigedemokraterna, men på något sätt legitimeras av regeringen, att man kan uttrycka sig hur som helst om generaldirektörer. Ser vi mer av det, och det verkar vi göra, är det en normförskjutning. Frågan är vad det får för konsekvenser på sikt i relationen mellan regering och myndigheter, och för tjänstemannarollen.

Får vi en hårdare styrning från regeringen kan en annan typ av styrningstradition utvecklas, tror han. Det kan ske informellt, men också genom förändringar i lagstiftningen, till exempel om ett utökat tjänstemannaansvar som Ulf Kristersson lyfte fram i regeringsförklaringen och som innebär att offentligt anställda lättare ska kunna dömas för tjänstefel. Det innebär inte att demokratin försvinner, säger Jan Olsson, men vi får en annan typ av styrning, kanske mer likt Danmarks hårdare styrda statsförvaltning.

– Men jag tror att de som tror att det går att få bort aktivister från myndigheterna på det sättet biter sig själv i svansen. Att lägga sig i verksamheten på detaljnivå kan ge fler problem. Vi har en väldigt stor offentlig verksamhet i dag jämfört med tidigare. Skulle man börja sätta tvångströja på alla personer med aktivistiska karaktärsdrag skulle verksamheten i offentlig sektor fungera sämre.

Värdekonflikter utan etisk diskussion

Om en sittande, demokratiskt vald, regim driver en politik som sedan saboteras av tjänstepersoner när den ska genomföras kan det vara ett demokratiskt problem, menar Jan Olsson, men det är inte självklart. Om politiken drivs så att offentligt anställda behöver agera oetiskt eller till och med olagligt så vänds perspektiven och det kan finnas etisk grund för att agera aktivistiskt. Genom att motverka en viss politik värnar man kanske den statliga värdegrunden.

– Föreställningen om att aktivism är fel bygger på att man tar för givet att systemet fungerar felfritt. Men vi vet att exempelvis korruption, svågerpolitik och dåligt ledarskap förekommer även inom svensk politik.

Migrationsverket och Folkhälsomyndigheten är inte ensamma om att ställas inför frågor om aktivism och objektivitet. Men de myndigheter som uppmuntrar etiska resonemang är få. När Jan Olsson och hans kollegor undersökte hur värdekonflikter hanteras i offentlig verksamhet dominerade i stället evidensbaserade lösningar, ekonomiska kalkyler och faktasammanställningar.

– Vi trodde att vi skulle hitta mer vardagligt resonerande bland personerna i vår undersökning. Värdekonflikterna finns, men man hanterar dem inte med etiska diskussioner. Kanske sker det mer informellt i fikarum eller bakom lyckta dörrar, säger han.

Känslomässiga argument

Det strikt sakliga sättet att ta sig an dilemman och värdefrågor som uppstår kan vara det som utlöste dispyten på Folkhälsomyndigheten, tror Jan Olsson. Upprinnelsen var ett mejl från en anställd, som presenterade sig som mamma till två små barn och lyfte sin oro för framtiden, både språkligt och innehållsmässigt långt från statsförvaltningens vanligtvis byråkratiska språk.

– Man kan tolka det som att de engagerade tjänstepersonerna på Folkhälsomyndigheten tar det vetenskapligt bevisade klimathotet på allvar, och därmed lever upp till objektivitetskravet. Å andra sidan kan politiker och chefer uppfatta agerandet som ett avsteg från neutralitetsprincipen. Det innebär att tjänstepersonerna kan anklagas som oansvariga antingen för att man inte tar vetenskaplig evidens på allvar, eller för att man ägnar sig åt politisk aktivism. Det är ett etiskt dilemma.

– Jag tror att det är viktigt att chefer inte lägger locket på i sådana här situationer, utan är modiga och bjuder upp till dans. Utnyttja tillfället och för ett etiskt resonerande, det kan bidra till en organisationskultur som genomsyras av tillit och etisk klokskap.