Plågsam och extremt dödlig. Den afrikansk svinpesten fortsätter spridas i Europa. Under hösten har vildsvin i Tyskland hittats med det smittsamma viruset. Nu arbetar svenska forskare för att öka förståelsen om hur sjukdomen sprids.

Sedan september har kadaver av sjuka vildsvin hittats i de tyska skogarna, i närheten av gränsen till Polen. Stinkande, blodiga rester av det som är ett av Tysklands vanligaste vilt. Fynden har satt lantbruket i de östra landsdelarna i alarmberedskap och tvingat köttindustrin på knäna.

Stora områden har spärrats av och flera mil elstängsel har dragits genom landskapet.

Även militären har satts in för att effektivisera sökandet efter fler döda djur.

Provsvaren som sedan kom från landets djurhälsomyndighet bekräftade det som alla redan anade: Den afrikanska svinpesten hade nått Tyskland. Sedan mitten av september har över 300 döda vildsvin testats positivt för viruset i förbundsländerna Brandenburg och Sachsen.

– Om man har sett hur den här sjukdomen dödar, tvivlar man inte på att den måste stoppas. Det här handlar inte bara om att skydda handeln med griskött. Det här handlar om djurvälfärd, säger Sandra Blome, virolog på Friedrich Loeffler-institutet, FLI, Tysklands motsvarighet till Satens veterinärmedicinska anstalt i Sverige.

Först kommer febern

Afrikansk svinpest är Sandra Blomes specialområde. Hon har sett otaliga grisar dö i sjukdomen. Först kommer febern. De drar de sig undan, isolerar sig, blir apatiska, slutar äta. Sedan börjar blödningarna. Från munnen, ändtarmen och andra kroppsöppningar. Svarta fläckar av blod breder ut sig under huden. Lever, mjälte och andra organ expanderar kraftigt.

Något botemedel finns inte ännu. Inte heller något vaccin, trots många år av ansträngningar.

– För människor är viruset ofarligt. Men för vildsvinen är det här ett worst case scenario, säger Sandra Blome.

  • Virologen Sandra Blome på tyska FLI är en av Europas ledande forskare på afrikansk svinpest.
  • Sandra Blome försöker att inte fästa sig vid djuren på hennes forskningsanstalt. Men det uppstår alltid ett band, säger hon.
  • En vildsvinshona som används till avel på FLI, Tysklands motsvarighet till Statens veterinärmedicinska anstalt i Sverige.

Som namnet antyder kommer sjukdomen från den afrikanska kontinenten. Söder om Sahara har viruset etablerat sig i vårtsvinspopulationen där det sprider sig mellan djuren genom fästingar. Ett virus främsta uppgift är att reproducera sig. Att döda sin värd motverkar alltså syftet. Europeiska vildsvin och dess släkting tamgrisen anses därför inte vara virusets naturliga värd.

I Afrika däremot blir varken vårtsvinen eller fästingarna särskilt sjuka.

En optimal situation som har tagit lång tid att etablera, tror Sandra Blome, som säger att viruset rent teoretiskt skulle kunna fortsätta att cirkulera så i miljontals år.

– Det här är en uråldrig sjukdom, säger hon.

Det här handlar inte bara om att skydda handeln med griskött. Det här handlar om djurvälfärd.

Det var först när den togs till Europa genom kolonisatörer och deras boskap som den också blev dödlig. Sedan virusets upptäckt 1920 har det orsakat utbrott i bland annat Spanien och Portugal, Nederländerna, Nederländerna, Frankrike och Belgien. Men på grund av den höga dödligheten sprider sig inte viruset särskilt fort. Europeiska fästingar tycks heller inte kunna föra sjukdomen vidare. Men i råa, animaliska produkter, liksom i korv och andra charkuterier, kan viruset överleva i upp till ett år.

Genom människans ökade rörlighet har viruset därför börjat resa mellan kontinenterna. Så kommer det sig att ett lokalt utbrott i Georgien 2007 spridit sig över Ryssland och Asien. Miljontals tamgrisar har behövt nödslaktas, i Kina så många som 200 miljoner efter att viruset upptäckts i proteinfoder tillverkat av grisblod. Även länder som Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen och Polen har drabbats.

I tyska tidningar har man under det senaste året kunnat följa hur smittan i grannlandet vandrat allt längre västerut.

Det var bara en tidsfråga innan den skulle ta sig över gränsen.

Sverige följer utvecklingen

I Sverige följs utvecklingen av flera myndigheter, däribland Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA. På SVA bedrivs dessutom ett antal forskningsprojekt för att bättre förstå virusets utbredning och flera av de som arbetar med sjukdomen där betraktas som några av de ledande experterna i Europa.

En av dem är Karl Ståhl, tillförordnad statsepizootolog på SVA, och en av dem i Sverige med längst erfarenhet av sjukdomen. Flera av hans projekt har bedrivits på plats i Afrika, närmare bestämt Uganda där viruset kan sprida sig från vårtsvin och fästingar till besättningar av tamgrisar.

– Afrikansk svinpest är en sjukdom som måste förstås ur ett globalt perspektiv. Just nu är det fokus på utbredningen i Europa. Men om vi inte gör något åt problemet vid dess källa kommer den att dyka upp här om och om igen, säger Karl Ståhl och fortsätter:

– Vi har jobbat mycket med väldigt fattiga djurhållare som har två, tre grisar som springer lösa på gården. Där finns stora utmaningar. Ska man kontrollera smittspridning i den miljön måste man göra det i samverkan med människorna där. Det fungerar inte med myndighetsorder som kommer uppifrån.

Letar efter smittade vildsvin

Risken för att Sverige ska drabbas av sjukdomen bedöms som förhöjd, men fortsatt på en låg nivå. Det är steg tre på en femgradig skala. Den avgörande faktorn för om viruset ska nå den svenska vildsvinsstammen och i förlängningen hota köttproduktionen i landet är människan.

– Först ska någon resa med en produkt från ett infekterat djur. Under den här tiden måste viruset överleva, för att sedan hamna i en miljö där ett mottagligt djur får det i sig och infekterats. Det är fyra steg i en kedja, och varje steg har en relativt låg sannolikhet. Problemet med att kommunicera en sådan risk som är relativt låg men långvarig är att ingen vet om eller när smittan kan uppträda. Det kan ske imorgon. Det kan ske om fem år, eller aldrig, säger Karl Ståhl.

  • Grisuppfödaren Hans-Georg Meyer tror att den afrikanska svinpesten kan få stora konsekvenser för den tyska grisnäringen.
  • Nyfödda griskultingar hos Hans-Georg Meyer, som är en av Tysklands största grisuppfödare.
  • Strax innan suggorna ska föda fixeras de i boxar, något som är olagligt i Sverige.

I Tyskland efterlyste lantbruket länge ett fast stängsel mot den polska gränsen – på samma sätt som det danskarna rest längs sin gräns mot Tyskland. Något sådant hann dock aldrig uppföras innan smittan kommit över till den tyska sidan. Och medan myndigheterna nu stänger av och genomsöker allt större arealer efter smittade vildsvin försöker landets grisuppfödare komma till rätta med betydligt tuffare förutsättningar.

– Viruset kommer att leda till en stor strukturomvandling av branschen. Företag kommer att gå i konkurs och de som inte klarar av ett ökat krav på transparens kommer att behöva stänga. Det kommer leda till att vi har 20 procent färre suggor i Tyskland, kanske redan inom ett år, säger Hans-Georg Meyer när vi träffar honom på hans gård i förbundslandet Sachsen-Anhalt.

Stora förluster för grisuppfödarna

Tyskland är EU:s största producent av fläskkött. Varje år slaktas över 55 miljoner grisar i landet. Några av dem kommer från Hans-Georg Meyers gård, som med plats för cirka 20 000 djur hör till några av de största.

Tysklands uppfödare har hög biosäkerhet – för att komma in bland djuren hos Hans-Georg Meyer måste vi lämna alla våra kläder och tillhörigheter, passera en sluss med duschar och klä oss i nytvättade, vita overaller. Risken för att viruset ska ta sig in här bedöms som närmast obefintlig. Ändå stängde flera av de viktigaste importländerna dörren till tyskt fläskkött så fort det första vildsvinet med afrikansk svinpest upptäcktes.

– Priset på griskött har gått ner ordentligt. Före den afrikanska svinpesten betalade slakterierna 1,47 euro per slaktkilo. Det är nu nere på 1,27 euro. Mellan tummen och pekfingret är det cirka 20 euro per djur. För oss innebär det en förlust, säger Hans-Georg Meyer.

Inom de avspärrade områdena är situationen ännu svårare. För varje smittat vildsvin utvidgas avspärrningarna. I början av december täckte de en sammanlagd yta på 430 kvadratkilometer, bara i Brandenburg. Det är en yta lika stort som hela Göteborgs kommun. Inom dessa områden, vars gränser alltså sträcker sig flera mil genom landskapet är med ytterst få undantag allt lant- och skogsbruk förbjudet. Allt för lugna ner vildsvinen i områden och begränsa deras rörelsemönster. Även för grisuppfödare har drabbats av stora problem då slakterierna vägrat ta emot djur från avspärrade delarna.

Så fort områdena sökts av och stängslats in är målet att skjuta alla vildsvin som befinner sig där.

  • En allt vanligare syn i tyska jägares kylrum: skjutna vildsvin som väntas på att testas för afrikansk svinpest.
  • I förbundslandet Brandenburg har militären kallats in för att leta efter döda vildsvin.
  • Petra Senger är länsveterinär i Oder-Spree, ett av de län i Tyskland som drabbats hårdast av afrikansk svinpest.
  • Afrikansk svinpest sprids framför allt via grisas blod. Viruset är dock ofarligt för människor.

De östra delarna av Tyskland är några av de mest vildsvinsrika i Europa. Exakt hur många de är vet ingen. Men ett sätt att göra en uppskattning är att multiplicera antalet skjutna djur den senaste jaktsäsongen med mellan 3 och 5. I Brandenburg landar man då på en population på mellan 300 000 och 500 000. Det är samma eller fler än hela Sveriges vildsvinsstam (som beräknas till omkring 300 000). På en yta lika stor som Småland.

– Vi har så mycket vildsvin att smittan riskerar att accelerera. Det är som att stryka eld på en tändsticka. Vi måste få ner populationen för att ha en chans med våra åtgärder, säger Petra Senger, länsveterinär i Oder-Spree, ett av de län i Brandenburg där döda vildsvin påträffats.

Fortfarande osäkerhet kring hur smittan sprids

På länets veterinär- och livsmedelsförvaltning i staden Beeskow har hon upprättat en särskild krisstab på totalt 50 personer. På väggarna hänger kartor över fyndplatser, grisuppfödare och olika jaktrevir.

– Det här är ett paradis för vildsvin. Majsodlingarna här har skjutit i höjden, så brist på föda råder det inte. Majsen används till biogasanläggningar och subventioneras av EU. Det är enorma ytor som delvis sträcker sig in i skogen. Det gör att vildsvinen kan röra sig mellan fält och skog utan att upptäckas av jägare, säger Petra Senger och fortsätter:

– Dessutom har vi ingen vinter längre. Alla djur överlever. Vi har haft flockar på upp till 50 djur. Det normala är max 20 stycken. En del av suggorna får kanske en extra kull under året.

Vi har så mycket vildsvin att smittan riskerar att accelerera. Det är som stryka eld på en tändsticka.

Hur smittan sprider sig mellan vildsvinen har inte kunnat kartläggas till fullo, menar Karl Ståhl på SVA, där två nya forskningsprojekt om sjukdomen tilldelats medel från Formas. Att vildsvin äter döda artfränder som smittats är en vanlig uppfattning, men något som har varit svårt att bevisa. Kadaver spelar trots det en viktig roll för spridningen, säger Karl Ståhl. Att djuren kan böka och nosa på ett dött djur eller på en plats där ett smittat djur har legat sker sannolikt. Men det saknas ett tydligt samband mellan antalet smittade djur och vildsvinsstammens täthet för att med säkerhet kunna säga att viruset bara sprids från vildsvin till vildsvin.

– Det har gjorts tidiga försök som visar att stallflugor kan föra smittan vidare genom blod på sina mundelar. Man har sett att stora utbrott bland tamgrisar främst inträffar på sommaren, för att sedan nästan helt försvinna under vintern. Därför har teorin om det som kallas mekanisk insektsvektor lyfts igen, säger Karl Ståhl.

Svårt att ta fram vaccin

För Sveriges del gäller det att vänja sig vid ett ständigt hot från sjukdomen. Vid nyår ska SVA lämna en rapport till Jordbruksverket som beskriver var i Sverige det är effektivast att rikta förebyggande åtgärder. Det kan till exempel vara längs stora genomfartsvägar i närheten av färjeförbindelser från drabbade länder som Polen och Baltikum, samt i områden med mycket vildsvin och tätt mellan grisbesättningarna.

För den enskilde gäller framför allt att inte slänga överbliven mat i naturen. Och att tvätta skor och kläder för den som befunnit på framför allt jaktresor i smittade områden utomlands.

Viruset beskrivs som stort och komplicerat, något som försvårat framtagandet av ett vaccin. Men även om det skulle lyckas är Karl Ståhl skeptisk till en snabb lösning på ett problem som allt oftare beskrivs som ett hot mot den globala grisproduktionen.

– Hos vilda djur (som vaccineras genom att ampuller med vaccin göms i mat, reds anm) har man lyckats bra, som i fallet med klassisk svinpest, som inte släkt med afrikansk svinpest, liksom rabies. Men för tamgrisbesättningar skulle det innebära enormt stora kostnader och svåra logistiska problem eftersom besättningen förnyas hela tiden. Man måste vara medveten om att det är väldigt få sjukdomar som man har lyckats kontrollera globalt med vaccin. Absolut kan det göra nytta. Men det är inte the golden bullet, säger Karl Ståhl.