Så ska livet under ytan ges bästa skydd

Under de kommande åren förväntas Sverige inrätta marina naturreservat på en yta motsvarande dubbla Gotland. Ny forskning om hur lokala bestånd av torsk och andra marina arter bildas genom larvspridning kan hjälpa oss att hitta de mest lämpliga platserna att skydda.

En stor del av havets växter och djur förökar sig med sporer eller larver som kan ha drivit många mil med vattenströmmarna. Det innebär att en population med blåmusslor eller koralldjur på en viss plats ofta har sitt ursprung i en annan population någon helt annanstans, och att larver som de själva producerar bidrar till andra populationer, på andra platser.

Utvecklar modell

Hittills har det inte funnits någon vetenskapligt baserad metod för att bedöma hur marina larver rör sig mellan olika områden, men Per Jonsson, professor på Lovéncentret Tjärnö vid Göteborgs universitet, är på god väg: – I vår forskning om hur lokala bestånd kan bildas, till exempel av torsk, är larvspridning en viktig del. Detta är ju en mer grundvetenskaplig fråga, men kunskap om hur populationer är länkade till varandra kan också komma till användning när vi försöker förstå vilka områden i havet som är bäst att skydda. Tillsammans med kolleger vid Göteborgs universitet och på Chalmers har Per Jonsson utvecklat en modell för hur marina larver rör sig i havet. Modellen baseras på hundratals planktonprover som forskarna har ställt samman och grupperat efter deras biologiska egenskaper, och en oceanografisk strömningsmodell. Mycket förenklat kan man säga att de har skapat som ett datorspel där de släppt ut drygt 300 miljoner larver av olika arter från flera tusen olika platser, och sedan registrerat hur larverna rör sig och vart de tar vägen.

Givande och tagande

På uppdrag av Havs- och Vattenmyndigheten har forskarna använt modellen för att titta närmare på hur marina naturreservat i Kattegatt och Skagerrak hänger samman. Resultaten visar att dagens nätverk av reservat inte alltid fungerar optimalt för att “hjälpa” varandra med larver. –Hur larver sprids i Kattegatt och Skagerrak styrs av de oceanografiska strömmar som finns i området, förklarar Per Jonsson. Främst den nordgående Baltiska ytströmmen, och så en lite djupare returström som huvudsakligen strömmar söderut. I kombination med larvernas biologiska egenskaper påverkar strömmarna hur olika områden är förbundna med varandra, där vissa områden ger bort och andra tar emot larver.

Resultaten visar att dagens nätverk av reservat inte alltid fungerar optimalt för att “hjälpa” varandra med larver.

En intressant slutsats i forskarnas studie är att det behövs ett internationellt perspektiv för att skapa effektiva nätverk av reservat: Modelleringen visade till exempel att många arter som lever i grunda hårdbottenområden på svenska västkusten, som vissa sjöstjärnor, får huvuddelen av sina larver från danska områden i västra Kattegatt. De larver som produceras av svenska sjöstjärnor transporteras istället vidare i nordvästlig riktning för att bidra till bestånden på Norges sydkust.

Viktigt att satsa rätt

Lena Tingström arbetar med områdesskydd i marin miljö på Havs och Vattenmyndigheten. Att inrätta naturreservat är en lång och komplicerad process som kostar både tid och pengar, förklarar hon. Då är det förstås viktigt att satsa på rätt områden. –För att uppfylla våra åtagande inom Konventionen för biologisk mångfald behöver vi utvidga det befintliga nätverket av marina naturreservat, berättar hon. Då kan studier som dessa hjälpa oss att värdera var nya områdena gör mest nytta. Samtidigt vill hon påpeka att detta är en mycket teoretisk studie som behöver verifieras i fält: –Det krävs belägg, till exempel DNA-studier som visar att danska områden förser svenska med larver. Det skulle ge oss helt nya möjligheter att diskutera dessa frågor över nationsgränserna. Liksom forskarna framhåller Lena Tingström att det kanske största hindret i miljöarbetet är att det fortfarande saknas kunskap om var i havet skyddsvärda arter och miljöer finns. –Vi har ju inte ens bra djupdata, avslutar hon.